Log time no see gott folk!

Ingen har väl missat att denna sida nu är lika död Som Weise på Julafton. Jag har dock en annan sida att projektera mina tankar på nu för tiden, och adressen till den har du här!
Den följer mitt liv som student på andra sidan Atlanten, och jag hoppas ni hänger på!
(TACK Ullisar för påminnelsen!)

Ledsen att jag skriver detta från full mage, (alltså loaded) men jag har precis varit ute och firat att jag kom in. Och nu menar jag inte att jag kom in på krogen där jag annars i vanliga fall är nekad på grund av oacceptabel alkoholkonsuktion. Nej, jag menar att jag kom in, som i "I got accepted". You know, american style. Jag kom in på det college jag sökte till, så den sista juli (enligt planen) kommer jag att sätta mig på planet mot LAX (flygplatsen i Los Angeles) och helt enkelt bara starta mitt nya liv. Mitt nya liv i Santa Barbara, rivierastaden i soliga Kalifornien. Att jag drar på mig omätbara studiielån ser jag som en petitess; nu ska jag ju iväg och leva! Jag är nu i verket med att skapa en hemsida till på köpet. Den kommer att innehålla allt intressant som händer där borta, illustrerat i text, bilder och kanske då och då en kortfattad film. Vad denna sida kommer att heta, det vet jag, men vad det kommer att ha för adress är ännu lite oklart. Så för er "JoelTipsar-vänner" som tycker att detta låter som något värt att avsätta några minuter varje vecka för, rekommenderar jag att fortfarande, trots den dalande kvalitén och frekvensen, hålla ett vakande öga öppet för den annalkande sidan som snart kommer ge er skildringen av ett liv på andra sidan Atlanten. God natt gott folk!

Vargtimmarna är ett faktum och jag tragglar med nycklarna för att ta mig in i lägenheten. Jag hör ett inre vrål och inser att jag måste stilla min mage innan jag kan somna. Ett tunnbröd, generöst fyllt med ost, skinka och lite isbergssallad. Och så något att dricka. Mjölk! Mjölk är perfekt ikväll. Ett stort glas mjölk och ett omsorgsfullt rullat tunnbröd är vad jag får med mig till soffan där den sedvanliga nattzappen tar vid.

Nej, nej, nej. Inte det heller, och nej fy fan, inte det. Men här, vänta, har har vi något. "Solens rike" - en riktig klassiker. Jag kommer in precis när familjen splittras i folkmassorna. Ha, det där är ju Christian Bale!

Min nattliga snack är snart tillända, sånär som på ett par dl mjölk i glaset jag balanserade på magen, halvhjärtat uppstöttat av min trötta hand. Jag borde gå och lägga mig, men jag orkar inte - koman är allt för långt gången. Och det är ju en... bra........ film.


Vad hände!? Någon har attackerat mig! Jag slänger i mitt klarvakna tillstånd ett par hastiga blickar runtom i lägenheten för att hitta förövaren. Han är närmre än jag tror. Han ligger på min mage, berövad på sitt kalla vita innehåll. Han är ett glas, numera tomt och sviken av sin stöttepelare. Jag, jag är ett mjölkdränkt offer. Full, trött och irriterad på min egen lathet. God natt.

Nu blir jag snart lite orolig. Är det jag som är ovanligt skygg kanske? Är det verkligen normalt att komma in i det gemensamma omklädningsrummet på gymmet, hastigt rycka av sig alla kläderna (utom de noppiga, grå tubsockorna) och SEN börja rota efter outifiten för dagens träning i väskan på golvet? Jag tycker banne mig det är himla konstigt, men nu kanske jag är för svensk?

"Joel Tipsar" suger in med djupa andetag för en sista uns av syresättning. Han har sjunkit, och ligger nu och skvalpar strax över havsbotten. Men än kan den gamle fiskargubben från sin tjärade eka urskilja små små luftbubblor vid ytan till följd av nyfunnen livsglädje hos den annars så uppgivna bottenkrabban.


Hur kan det komma sig att folk ger sig själva rätten att förstöra Vårt samhälle? Att enskilda personer med allemansrätten i ryggen tycker att det är okej att lämna sitt avfall ute i parker, på gator och på torg och sparka sönder busskurer och lyktstolpar?

Jag läste en artikel om Tantolunden på söder - Stockholms mest befolkade park. Där jobbade tre personer under nio timmar varje dygn för att rensa upp all skit efter dagens besökare. Krossade glasflaskor, cigarettfimpar, matrester och engångsgrillar. Jag kommer inte ihåg den exakta summan, men städningen till följd av totalt onödig nedskräpning kostade varje år hundratals miljoner. Jag kan verkligen inte förstå - hur kan man rättfärdiga det!?

Vidta vilka åtgärder som behövs! Skicka hit Kim Yong Nam med pekpinne och revolver, utdela fängelsestraff och livslånga böter. Fan, gör vad som krävs, men få för allt i världen lite hyfs i de ouppfostrade skithögar som totalt har missat innebörden av att "veta hut".


Och med detta sagt lägger sig förmodligen den stagnerade bloggen i fosterställning på botten igen, och väntar på något intressant passerande att sätta klorna i.

Jag fick min första glims av Herre på Teppan igår. Ni vet Eric och Mackans senaste program som går på 6an, där folk gör massa äckliga och jobbiga grejer för pengar. Ganska snarlikt koncept till Fear Factor kan jag tycka. Största skillnaden är nog vinstsumman. I jänkarnas uppsättning dricker man lite mixade skorpioner och får en nätt bonussumma på 10 000 dollar. Här i Svea rike tuggade de i sig ett koöga och hade chans att vinna 50 000 kr, med dagens växelkurs 6160 dollar. Och då var det alltså den stora finalen.

Kan ni höra Joe Rogan ryta på i sin MMA-stämma:

"And now, for the grand final where the competitors have a chance to win six... THOUSAND, one hundred and sixty DOLLARS! YEAAAAH!!!"

Och de tävlande faller in i kör:

"YEAAAAH, WOH WOH WOH WOH!!!"

Å andra sidan tycker jag det är lite konstigt att man kan vinna en miljon dollar på att svara på tio frågor som "normally are answered by ten year old's."

Ja. Trevlig vecka hörni!

Vad har hänt i Joels liv under senaste veckan då?

Jo, han har åkt från vårvärmen i Stockholm för att stå tre nattimmar i en skidbacke och spela in reklamfilm. Men trots de frusna tårna och den röda mulen tyckte han det var ganska spännande.

Han har också börjat cykla till jobbet varje dag, och därmed också fått lära sig att folk är snabba med att påpeka att trottoarer inte är till för att cykla på.

Joel har också fått det svart på vitt, ordagrant faktiskt, att hans öron ser olika ut. Det ser man klart och tydligt i hans nya pass, där hans signatur faktiskt ser ut att vara skriven av kollegans 5-åriga dotter.

Vidare har han återigen fått lära sig att bara för att man mycket väl känner igen en människa så betyder det inte att de två känner varandra. Henrik Hjelt till exempel har ingen aning om vem killen som log och lyfte handen mot honom var, trots att den killen sett honom i många många år på Parlamentet i Tv4.

Men det mest spännande är nog ändå att han idag lade ett väldigt betydelsefullt kuvert i den stora gula lådan runt hörnet. I det låg nämligen en komplett ansökan till Santa Barbara City College till hösten.

Men det var allt för nu. Tillsvidare kära vänner får ni ha en trevlig vårhelg, trots att gubben på tv sa att det skulle vara kallt och jävligt.

När jag öppnade dörren till min arbetsplats idag möttes jag av hysteri. Alla som var på plats befann sig i vårt mycket begränsade köksutrymme, och samtliga skåp stod öppna. En av mina kollegor slängde blicken åt mitt håll likt ett jagande rovdjur vid ljudet av min ankomst. Jag visste att jag var några minuter sen, fast på mitt jobb är flextid något heligt så jag tyckte att det vore konstigt att få en tillrättavisning för det. Och så var det heller inte. Istället säger min kollega med en tillstymmelse av panik i rösten:

"Du, hur ser det ut på kaffe-fronten!?"

Är det strömavbrott - hello pappersarbete! Är telefonerna döda, ja då mailar vi. Men är kaffet slut (gud förbjude)... då är slutet nära.

18'500 tranor har anlänt till Hornborgasjön! Kan ni tänka er, det är nytt rekord! Det tidigare var tydligen bara 15'300. Pfft. På nyheterna sa de att fåglarna räknades när de flög in. Shit pomfritt vilken otacksam uppgift. Själv tycker jag det är jobbigt om man ska räkna antalet bokstäver i ett ord, men att räkna 18'500 flygande, skrikande fåglar känns onekligen snäppet tuffare. Man måste väl nästan göra det själv också, så att man inte dubbelräknar liksom.

"11'433, 11'434, 11'435"

"Men räknar du på min kant nu?"

"Nej. 11'436"

"Jo det gör du ju visst, jag ser var du tittar"

"Nej, jag räknar nerifrån till höger. 11'4... FAN! Nu tappade jag bort mig! Tack så jävla mycket"

Det måste ju vara ett möjligt problem. Och om man nu räknar själv. 18'500 flygande fåglar som ska räknas genom kikare, det kan inte vara någon barnlek. Och vad händer om någon inte tror på det då, hur kontrollerar man fakta?

Nej, den där världen är allt lite underlig. Som ornitologernas fågellista, där man prickar av alla fåglar man sett, och eventuellt blir känd som världens bästa ornitolog. Hur vet man att det är sant? I don't get it...

Jag har aldrig hört talas om detta företag förut, men det verkar vara en ödmjuk och avslappnad arbetsatmosfär.


(Spara ner bilden om texten är för liten)

Ni vet hur man ibland slänger in lite fler bokstäver i ett ord för att förstärka dess mening. När Anders Svensson satte frisparksmålet mot Argentina i VM 2002 skulle jag inte skriva att jag sa Ja, utan mer Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!... and so on.

Där la jag alltså till ett antal A, i och med att det är den bokstaven jag håller ut på när jag skriker. Bokstaven A är ju en vokal och tillåter därmed att man håller ut på den. Konsonanter däremot är svårare att hålla ut på, men vissa tycks klara av det. Man kan till exempel se någon som tycker att något är fruktansvärt tttttttttttttttttttttttttttråkkkkkkkkkkigt, gggggggggggggggott eller bara så himla myssssssssssssssigt.

Ja, det var bara det jag ville säga. Hej dddddddddå!

Mod är ofta brist på kunskap, medan feghet i många fall är baserad på god information.

Snart ska jag få massage. Vi får nämligen det en gång i månaden här. Snart snart snart snart snart!

Förlåt, jag ville bara gotta mig lite. Ha en trevlig helg gott folk!

Något som alltid skänker glädje till mig och mina kollegor är när någon kommer och langar upp ett gäng bullar/kakor på köksbänken. Dessa läggs då lite tjusigt upp på ett fat, för att sedan successivt försvinna ner i våra sockertrånande magar. Det skulle se ut som i en naturfilm om man filmat. Ni vet när man får se en matbit som väldigt många är med och delar på. Det kommer anspråksläggare från lite varstans och tar sig en tugga, tills dess att skelettet är allt som återstår. Och det beskriver också ganska bra vad som händer på vårt kontor. Folk kommer och går, och man tar vad man vill ha och lämnar resten. Härom dagen såg jag t.o.m. ett skedmärke i tårtan som stod på bänken. Någon hade lite i förbifarten huggit av en munsbit av den istället för att besvära sig med att lägga den på ett fat. Och vad som alltid sker när något gott ligger framme, är att det lämnas en liten liten bit kvar. Kanske är det för att den helt enkelt är mindre god än det övriga som legat där. Kanske är det för att den hamnat på golvet och någon plockat upp den men inte velat äta den. Eller kanske är det för att man inte förmår vara den som tar sista biten. Man vill kort och gott inte vara den glupskaste av dem alla. Därför lämnar man istället en bit kvar, för att lätta på samvetet. Och den biten gott folk, den kallas för Svensken.


två tydliga Svenskar kvar på bullfatet


denna Svensk är kvarlevorna av vad som varit en Brownie


här är Svensken av en tidigare ståtlig prinsesstårta