"Joel Tipsar" suger in med djupa andetag för en sista uns av syresättning. Han har sjunkit, och ligger nu och skvalpar strax över havsbotten. Men än kan den gamle fiskargubben från sin tjärade eka urskilja små små luftbubblor vid ytan till följd av nyfunnen livsglädje hos den annars så uppgivna bottenkrabban.


Hur kan det komma sig att folk ger sig själva rätten att förstöra Vårt samhälle? Att enskilda personer med allemansrätten i ryggen tycker att det är okej att lämna sitt avfall ute i parker, på gator och på torg och sparka sönder busskurer och lyktstolpar?

Jag läste en artikel om Tantolunden på söder - Stockholms mest befolkade park. Där jobbade tre personer under nio timmar varje dygn för att rensa upp all skit efter dagens besökare. Krossade glasflaskor, cigarettfimpar, matrester och engångsgrillar. Jag kommer inte ihåg den exakta summan, men städningen till följd av totalt onödig nedskräpning kostade varje år hundratals miljoner. Jag kan verkligen inte förstå - hur kan man rättfärdiga det!?

Vidta vilka åtgärder som behövs! Skicka hit Kim Yong Nam med pekpinne och revolver, utdela fängelsestraff och livslånga böter. Fan, gör vad som krävs, men få för allt i världen lite hyfs i de ouppfostrade skithögar som totalt har missat innebörden av att "veta hut".


Och med detta sagt lägger sig förmodligen den stagnerade bloggen i fosterställning på botten igen, och väntar på något intressant passerande att sätta klorna i.

Jag fick min första glims av Herre på Teppan igår. Ni vet Eric och Mackans senaste program som går på 6an, där folk gör massa äckliga och jobbiga grejer för pengar. Ganska snarlikt koncept till Fear Factor kan jag tycka. Största skillnaden är nog vinstsumman. I jänkarnas uppsättning dricker man lite mixade skorpioner och får en nätt bonussumma på 10 000 dollar. Här i Svea rike tuggade de i sig ett koöga och hade chans att vinna 50 000 kr, med dagens växelkurs 6160 dollar. Och då var det alltså den stora finalen.

Kan ni höra Joe Rogan ryta på i sin MMA-stämma:

"And now, for the grand final where the competitors have a chance to win six... THOUSAND, one hundred and sixty DOLLARS! YEAAAAH!!!"

Och de tävlande faller in i kör:

"YEAAAAH, WOH WOH WOH WOH!!!"

Å andra sidan tycker jag det är lite konstigt att man kan vinna en miljon dollar på att svara på tio frågor som "normally are answered by ten year old's."

Ja. Trevlig vecka hörni!

Ni vet hur man ibland slänger in lite fler bokstäver i ett ord för att förstärka dess mening. När Anders Svensson satte frisparksmålet mot Argentina i VM 2002 skulle jag inte skriva att jag sa Ja, utan mer Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!... and so on.

Där la jag alltså till ett antal A, i och med att det är den bokstaven jag håller ut på när jag skriker. Bokstaven A är ju en vokal och tillåter därmed att man håller ut på den. Konsonanter däremot är svårare att hålla ut på, men vissa tycks klara av det. Man kan till exempel se någon som tycker att något är fruktansvärt tttttttttttttttttttttttttttråkkkkkkkkkkigt, gggggggggggggggott eller bara så himla myssssssssssssssigt.

Ja, det var bara det jag ville säga. Hej dddddddddå!

Tydligen gick melodifestivalen av stapeln igår. Det är faktiskt få saker jag bryr mig mindre om än just det, fast tack vare några mindre fel på folk i min omgivning så fick jag reda på att det var igår ikväll. Och då antar jag att det var som varje år när denna terror äger rum - fler svenskar än någonsin sitter bänkade och jämför låtarna och artisternas kläder. Låtarna som är en hopkok av förra årets låtar, nedmalda och sedan återupplivade, fast denna gång med schlagerhöjningen (den när de i sista refrängen höjer tonläget en oktav) en halv takt tidigare.

Schlagerlåtar är ju ungefär lika förutsägbara som rapmusik har jag kommit på. I 99 fall av 100 sjunger en rappare om hur mycket han gillar tjejernas kroppar och hur gärna han vill "get with them". En schlagersångare sjunger lika ofta om... ja, ingenting egentligen, men låtarna innehåller alltid orden love, baby och heaven.

Jag har också blivit påmind om varför jag alltid hade min mp3 med mig på gymmet förut. Det är för att på gymmet spelas musik från radion, och på radion spelas schlager. Och schlager, ja, det är ju inte ens musik faktiskt. Det är nämligen ett modernt tortyrredskap. Sådant som används mot krigsfångar för att få dem att avslöja hemlig information.

Schlager spelas även på andra ställen där musikkällan är radio, såsom i de flesta butiker. Därför har jag numera svårt att befinna mig på just sådana ställen. Härom dagen var jag inne på Stockhome och kikade lite när den där giftgasen pös ut ur högtalarna igen. Det var den av den f.d latin kingen som btw måste ha begått ett fullgott socialt självmord med denna låt, där han struttar runt tillsammans med en Lill John-liknande kille och låter lite som en blandning av full Lou Bega och en pubertal spansk, engelsktalande dansbandssångare. (Jag har inte tittat, det var på nyhetsmorgon.) TERROR är vad det är! Och jag har helt seriöst allvarliga problem med att förstå hur detta kan vara möjligt. Hur kan det vara så att det här är årets stora tv-händelse? Ja med det är bra underhållning säger ni. Okej, men kan dom då inte skippa försöket till att göra musik och bara hoppa och dansa istället så att vi slipper bli utsatta för denna misshandel? Nej fy, jag har faktiskt svårt att finna ord. Jag blir så arg! Hade jag blivit statsminister så skulle det förmodligen blivit min första åtgärd - att bannlysa melodifestivalen. (ABBA, ni är förlåtna. Ni visste inte bättre.)

Det värsta med att shoppa är att allt man redan äger plötsligt blir flera snäpp fulare. De där skorna man köpte förra månaden ser redan nedgångna, och faktiskt ganska äckliga ut. De sprillans nya däremot, de är så j*vla snygga! De kommer aldrig att hamna i den position man nu håller sina "gamla" skor. Nej, inte kommer ni bytas ut mina kära, nya fina fräscha skor!

Så sorgligt. Jag tänker på ett barnprogram jag tittade på när jag var liten. Eller kanske var det en bok? I vilket fall som helst hette sagan något i stil med Snurran och bollen och handlade om just en klassisk gammal träsnurra, och en gammal sliten boll. Det var en handsmidd, jättevacker snurra, och en trogen gammal boll vars sömmar sjöng på sista versen, och dessa var favoritleksakerna hemma hos ett lekfullt litet barn.

Men en dag kom en ny leksak in på barnets förstaplats, och den gamla snurran och bollen blev utbytta. De hamnade i soporna, och för varje dag som gick så tappade de mer och mer färg. Deras yta slets, och de en gång så gedigna och vackra leksakerna såg nu inte mycket ut för världen. Stackars gamla leksaker - de var SÅ ledsna.

Rätta mig om jag har fel (verkligen, nostalgi är underbart), men detta är vad jag minns av denna saga. Och detta inlägg landade någon helt annanstans än vad jag från början hade tänkt mig. Det kanske i det stora perspektivet helt enkelt handlar om hur vi människor ALLTID tröttnar på saker och ting. Vi tröttnar på platser, vi tröttnar på vänner och partners. Vi tröttnar som sagt på våra kläder och andra materiella ting, som datorer och mobiltelefoner. Är det så att vi i alla sammanhang kräver förändring och förnyelse, eller kan vi hitta något eller någon som totalt stillar vår hunger efter detta? Själv är jag skeptisk, och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det heller. Bra eller dåligt? Förkastligt eller nödvändigt? Hmmm...?

Vince Vaughn är ute med en ny film. Four Christmases heter den. Vet ni vilken jag menar? Den där han är tillsammans med Reese Witherspoon, och de ska fira jul med hans aningen vridna familj.

Jahaaa, Borta bra men hemma värst menar du?

Ja precis, Borta bra men hemma värst - en superb översättning från Four christmases. Eller en annan rolig komedi med Mathew Perry och Bruce Willis. The whole nine yards. Ja, eller som den heter på svenska, Oss torpeder emellan. En till ska ja ge er. Vad sägs om en annan film med ordet yard, nämligen The longest yard. Och vad heter den i vårt avlånga land? Jo, något så häftigt som Benknäckargänget, krossa dem.

Vi kanske ska börja översätta låttitlar också. Alla har väl hört Metallicas gamla superdänga Dockmästaren? Eller Bob Dylans politiska tiominutare Orkanen. Eller så kan man ju göra som med filmerna och översätta till något som inte har någon som helst koppling till originaltiteln. Den sistnämnda låten kanske kunde heta Se upp, nu kommer han. Eller nåt.

I Kalla Fakta tog de upp råttorna i Sverige som ett samhällsproblem. För mig är det största samhällsproblemet i Sverige dålig musik. Melodifestivalen är årets största event, och band som Scotts och Larz Kristerz är omåttligt populära. Vart är vårt land påväg!?

Och vad är grejen med Scotts egentligen? Ett gäng killar med livet framför sig och uppenbarligen viss teknisk fallenhet för musikens konst. Och så väljer de att spela dansbandsmusik? Hujeda mig.

Anknyter till föregående inlägg.

Jo, åtminstone vi i den lite yngre generationen är ju duktiga på att få nästan vad som helst till att handla om sex, men jag kan ju tycka att Maud Olofssons uttalande från i somras var lite väl ogenomtänkt. Eller ja, hon hade förmodligen ingen aning om tolkningsmöjligheten i det hon sade.

"Vi måste gå från att vara matade fågelungar och bli ivriga bävrar."

Eller om man översätter det till engelska blir det ännu bättre. Ponera: Maud är på utrikesbesök och ska presentera hur centern tänker arbeta med miljöpolitiken som detta handlade om.

"Yada yada yada, we are going to be eager beavers!"

Ingen fara, jag lever fortfarande. Tillbaka efter en hjärtlig helg, fylld med socker, fet mat och ångestframkallad träning.

Men vad tusan ska vi med alla dessa dedicerade dagar till? Egentligen? Det känns väl ändå som att vi kommer ihåg att älska och vara snälla mot varandra utan ytterligare en konsumtionsdag förklädd i mjuka hjärtan?

Vad ska ni göra på Alla hjärtans dag frågar folk. Ja, vi tänkte väl försöka vara lite hyggliga mot varandra tillskillnad från övriga 364 dagar. Eller ja, 363 om man räknar med Julafton. Är det inte mer romantiskt att på eget initiativ uppvakta de personer man håller av istället för att låta kalendern bestämma? Jag ska dock (för att inte skita framför egen dörr) tillägga att vi hade en trevlig kväll i fredags, då Sarah hade Kick Off med jobbet på den heliga dagen. Trevligt, helt klart, men på något sätt känner man sig lite dum när man gör det bara för att kalendern säger så. Man borde ta efter världens 2-åringar, knyta näven högt i luften och drägla fram ett bestämt "Kan själv!"

För mig blev det hockey på O'Learys med bror min. O'Learys som förövrigt är ett mycket underskattat ställe. Det är mig veterligen den enda krog du faktiskt sparar pengar på att besöka. Och för er som ser ut såhär ? nu så menar jag alltså att du slipper betala för de speciella kanalerna som visar sport.

Men nu, åter till arbetet.

En svensk tiger. För er som inte visste det syftar denna kända rubrik i första hand inte på det respektingivande djuret, utan på verbet att tiga. Och det är väl precis det vi ofta gör, vi svenskar. Vi tiger om vi inte absolut måste säga något. På föreläsningar exempelvis. Det är ju inte allt för vanligt förekommande med spontana reaktioner från publiken. Eller att någon av rent socialt intresse söker ett samtal med dig på fiket, eller på bussen. Och det är här min egentliga poäng tar vid. Själv skulle jag förmodligen inte ta initiativet till ett samtal med en helt slumpmässig person även fast jag heller inte skulle ha något emot ett sådant samtal, tvärt om faktiskt. Jag tycker det är ganska festligt att prata med s.k. randoms. Vad jag däremot kan ha svårt med är när folk pratar i mobil på kollektivtrafiken. Jag vet inte varför egentligen. Kan det vara för att man bara hör halva samtalet och inte finner någon glädje i att tjuvlyssna? Hur som helst är det väldigt irriterande många gånger, speciellt när folk pratar om högst privata saker. Som att bryta ett förhållande. Det är enligt mig högst privat, och vore väldigt konstigt att göra över telefon, på bussen. Fast efter idag vet jag att det åtminstone finns en tjej i Stockholm som inte delar den åsikten. Därtill kan vi nog också hitta en väldigt snopen kille...

Att chaufförer av kollektivtrafikens fordon ofta är griniga har väl ungefär samma överraskningsvärde som att säga att Johann Mühlegg var dopad, men historien jag hörde idag på jobbet kändes ändå som något utöver det vanliga.

En kollega hade fått lite bråttom till jobbet på morgonen och fick istället för att gå ta bussen för att hinna. Hon hade inget busskort utan skickade efter en sms-biljett, men när hon klev på hade den inte hunnit komma fram. Hon bad om ursäkt att det inte var klart, men det var tydligen inte bra nog. Chaffisen blev übergrinig och sade att man skall minsann skicka efter sina sms-biljetter en kvart innan man stiger på bussen och att det fanns tydliga instruktioner för detta. Hennes följdfråga blev då ifall han tyckte att man skulle låta alla bussar som kom förbi innan den kvarten hade gått passera, och ja, det skulle man tydligen. Han sade också till henne att faktiskt gå ut ur bussen igen för att vänta på sin biljett, vilket hon i förödmjukelsen gjorde för att slippa mer gnäll. Det som händer då är att han börjar stänga dörren och tänker köra ifrån henne. Hon vände då snabbt på klacken och klev på igen, och visade kvickt upp sin nyinkomna biljett innan hon tog en plats i bussen. Men chauffören är fortfarande inte nöjd. Han målar då ut henne som ett typexempel på allt dåligt inom kollektivtrafiken i bussens högtalare medan han aggressivt stampar på gasen.

Man kanske borde införa ett högskoleprogram för kollektivtrafikpsykologi där man fördjupar sig i frågan: "Vad händer med den mänskliga hjärnan på gemensamma färdmedel?"

Har ni tänkt på hur pigg man är när man vaknar upp efter att man försovit sig? Och har ni kanske också tänkt på att man ofta vaknar upp, trots försovning, precis i tid för att ändå med nöd och näppe hinna med vad det nu är man ska hinna med? Axlarnas vita ängel ser på något sätt till att vinna dragkampen och man ges ändå en liten, men tillräcklig chans att hinna.

Precis när man gnuggat loss morgonens första kletiga ögonfransar väller en känsla av att allt inte står rätt till över en. Det ligger något i luften (förutom nattliga fisar). Med hastigt förhöjd puls slänger man över handen på nattduksbordet och greppar tidangivaren.

Efter ett kort och koncist glåpord står man fullt påklädd med tandborsten i ena kinden medan den andra fylls med filmjölk innan fjädrarna i sängen hunnit sträcka ut sig.

Men det spelar liksom ingen roll hur tidigt jag vaknar. Har jag ont om tid på mig skyndar jag något förfärligt och lyckas på bekostnad av ett anständigt yttre komma iväg innan Gunde fått igen grinden. Har jag däremot gott om tid vägrar jag att gå till tunnelbanan för tidigt och sätter mig istället och kikar lite extra på nyhetsmorgon, vilket resulterar i att när jag väl känner att det är dags att ge mig av kommer jag på att dagens lunchlåda inte är klar, och stressen blir ändå ett faktum.

Tidsoptimist har mina föräldrar alltid kallat det, men jag skulle vilja göra en omformulering där. Tidseffektivist låter bättre. Precis, effektiv är vad jag är. Tidsoptimist. Pfft!

Jag ser mig själv som en ganska lugn och sansad människa som inte brusar upp i onödan. Men medlet för att få min hud att gå mot grönt och mina kläder att spricka ligger och pyr där ute och bara väntar på att jag ska komma förbi.

Det är förstås människor jag talar om. Dels har vi ju rea-dårarna som jag beklagade mig över för inte alls länge sedan, men sedan har vi också de som står hand i hand med dessa på idiolympics prispall. Jag har tyvärr inget klitchigt namn för dessa, men jag bollar med ord som tunnelseende, zombie, dumjävel, egoism, självmordsbenägenhet...

Kort och gott pratar jag om folk som slänger sig ut mot röd gubbe "bara för att andra gjorde det". Klart man kan gå mot röd gubbe om det inte kommer någon bil, men var och en får ju för f*n se till att det verkligen är fritt fram. Det är ju som att kasta en boll åt en hund - de bara flyger iväg med tungan fladdrande och ögonen låsta på en punkt därborta.

Förstå hur lätt det hade varit att begå ett ofrivilligt kollektivt självmord i Stockholm. Bara att ställa sig i en klunga människor och vänta på att en bil närmar sig övergångsstället. Ta ett skutt ut så ska du se att en hel drös blint följer ditt exempel.

OBS. Detta går inte under kategorin tips!

Jag har hållit mig ifrån den i största möjliga mån verkligen. Årets mellandagsrea alltså, som det tydligen fortfarande heter i slutet av januari året efter. Folk förvandlas liksom till något helt annat är just folk. Gamar är det tråkigaste, men också mest målande uttryck jag kan komma på. Fast ändå inte. Gamar väntar ju tills deras byte har dött. Rea-dårarna väntar banne mig inte på att någon ska självdö, de tar saken i egna händer och totalt suger livet ur alla omkring sig. Gärna med god hjälp av en barn(strids)vagn som de pressar framåt mot sitt mål. Visserligen innehåller den också en unge, men vårdslösheten sparas det ändå inte på. Plagg far och flyger, för de har nämligen inget värde längre nu när prislappen är röd. På golvet, på killen bredvid, över taklampan - klädhängare får en helt ny innebörd.

Det är nästan så att jag skäms när jag går fram till den utbrända kassörskan och lägger fram mitt fynd. Skäll på mig, mörda mig med blicken, säg något spydigt. Jag förstår precis! Jag hatar dem också, jäkla rea-dårar!

När jag åkte från jobbet härom dagen noterade jag än en gång att rulltrappan i tunnelbanan var anstängd. "Men vad fan" var min givna förstatanke, fast sedan tänkte jag om. Det hade ju varit helt suveränt om alla rulltrappor en vacker dag bara var avstängda/bortplockade. Vi görs ju en enorm björntjänst med denna förlatande uppfinning. Folkhälsan hade förmodligen varit betydligt bättre om man bara tvingades gå de där 50 trappstegen om dagen istället för att bara stå där och fraktas som ett annat nötkreatur. Dessutom skulle det ju spara något fantastiskt på energiförbrukningen.

Sedan funderade jag också på hur mycket pengar som ligger och dräller runt om i vårt land, helt bortom folks medvetenhet. Och ifall man varit inom en tio meters radie av en mördare någon gång...

Det är nästan så att man får herpes i öronen. Dessa fördömda reklamer om mobiltjänster som rullar så fort man sätter igång [jag säger aldrig sätter på längre då det har blivit för väl förknippat med något helt annat] TVn. Och vad är det för människor som talar in dem? Det finns en tjej och en kille. Killen är förmodligen samma som gör de nervnedbrytande Jysk-reklamerna. En kille, hög på lukten från sin egen unkna svett där han sitter instängd i ett litet skjul och tuggar griffelkrita för att åstadkomma en så vedervärdig röst som möjlig.

Och tjejen. Hur mycket panik måste dom inte ha haft när de beslutade sig för att ta in henne?

"Fan, plocka nån jävel från gatan så får hon läsa från lappen under pistolhot. Nu är det bråttom!"

Och hur dumma och desperata tror de att folk är? Skicka sms för 15 kr för att få reda på ifall man bör börja med diet, eller för att ta reda på om ens pojkvän är otrogen. Det måste ju finnas någon gräns för dumhet?! Det är ju så man blir våt i ögonen. Ja nu har jag förmodligen svarat på min egen fråga. Jättedumma/desperata måste folk vara! Annars hade väl terrorn dött ut förr eller senare.

Läste nyss om "Vett och netikett på Facebook" och tänkte här lyfta fram de verkligt viktiga punkterna som du bör tänka på för att inte sänka dig själv i vårt parallella universum.

Man ska tydligen...

• skriva grattis på alla sina "vänners" väggar när de fyller år.
• använda sitt sunda förnuft när man publicerar bilder på sina vänner i pinsamma situationer.
• skriva sin status på svenska om det inte är ett låtcitat av Morrissey och du är väldigt indie.

Jag skulle även vilja lägga till två ytterst viktiga "att tänka på" till den listan:

• Ta event invites på allvar och låt inte din status förbli maybe attendig eller ingenting alls när du vet mycket väl att du inte kommer dyka upp.
• Gör dig besväret att ta bort "is" i statusfältet när du uppdaterar.

On the other hand skall man då inte...

• annonsera sitt missfall, förhållandeuppbrott, sin släktings plötsliga bortfall eller en könssjukdom i statusraden.
• bjuda in folk till applications, upprop eller idiotiska grupper. Hur viktiga de än må vara för dig personligen.
• använda chatten med andra än dem du känner ganska väl.
• berätta för alla som ska på en fest att du ska åka till Ulan Bator, Säffle eller London och därför inte kan komma.

Mina personliga tillägg i denna "gör INTE-del" är:

• "Väggen" är INTE privat. Det är en fullt offentlig vägg, och används därför med fördel inte för att annonsera sina lönepåökningar, fylleligg, eller andra missöden som bäst hålls just privat. Till detta finns mail.
• Var lite mer sparsamma med användandet av smileyn och låt inte en helt vanlig mening göras om till total språkvåldtäkt på exempelvis följande sätt: "Nej jag kan inte :P måste jobba vettu:P men jag kan ju ringa dej sen;) hörs:D"

S s s s satan vad kallt det är nu! Jag var ute och gick knappa kvarten igår, och jag trodde mitt ansikte hade lämnat mig när jag kom fram. Fast så farligt är det ju faktisk inte, och som svensk borde man ju känna till att kylan tenderar att smyga sig in såhär års och därmed pälsa på sig lite bättre. Fast ändå blir vi lika förvånade varje år, åtminstone här i Stockholm. Jag tror inte det går en vinter utan att man en vacker morgon hör på nyheterna att "snökaoset är ett faktum i stockholmstrafiken". Dumma nollåttor som inte fattat att det är hög tid att dra på vinterdäcken när lucia tittar förbi.

Inte heller kan jag säga att vi klär oss särskilt bra. Man behöver exempelvis inte leta länge för att hitta ett par klassiska Converse ute på stan i januari. Eller någon som går med sommarens chinos. Och jag kastar inte sten i glashus här, för jag erkänner att jag inte heller drar på mig underställ och stoppar in t-shirten, men det är ju så jobbigt! Kanske inte om man hade tänkt vara ute hela dagen, men det händer ju inte allt för ofta heller. För det mesta jobbar man ju inomhus, eller så ska man shoppa, i vilket fall man också hamnar i en lokal med en temperatur på 30 grader = fruktansvärd kontrast! Det är inte som i södra Europa där man blir utstirrad ifall man inte har jacka på sig när det bara är 20 grader varmt. Eller när sydlänningarna kommer hit och fortfarande går helmunderade i juli.

Är vi i någon form av förnekelse? Vill vi inte erkänna att vi tycker det är kallt? Är det inte tillräckligt kallt för kängor ifall man bara förfryser en tå? I lumpen fick vi exempelvis aldrig använda pälsmössan för att befälen tyckte den var för ful.

Fan va skönt det skulle vara om det bara var totalt självklart att gå i overall och ha björnskinn på fötterna så fort det blev minusgrader.

Då var den här. Årets sista, och i mitt tycke mest överskattade festdag, med allt vad det innebär. Bland annat ett antal hundra tusen minderåriga som hade tänkt supa till det såg jag i tidningen. Förmodligen en hel del skadegörelse och slagsmål. Men också en herrans massa roligt. Åtminstone om man har åldern inne.

Jag kommer ihåg när denna dag nalkades för några år sedan, när jag inte ännu hade fyllt aderton. Man var inställd på allt det där man sett på American Pie. Sprit, brudar och total succé. Det slutade med sjutton bussresor till olika förmodade fester där man stod utanför så länge tålamodet och fingertopparna höll, och på alla tänkbara sätt försökte tigga till sig en plats på insidan.

Men vad ska man göra? Inte ett enda ställe skulle hålla öppet för denna målgrupp under nyårsafton. Och hur många föräldrar lånar ut sina hem för sin tonåring att hålla fest i, medan de själva är ute och firar?

Nej tack och lov att man levt tillräckligt länge för att inte bli nekad i krogdörren längre (pga ålder). Tonåren hade ju sina stunder, men nog är jag tacksam att de är över. Så med detta luddiga budskap önskar jag er alla ett Gott Nytt år, och en mycket trevlig kväll. Och håll för allt i världen inte igen - den här dagen kommer ju bara en dag om året, och man får ju alltid vänta så satans länge också.

• Och just det, ett tips till alla er som nu inte har något speciellt att göra och mest tänkte vara ute och slira. Skulle ni vilja vara så bussiga och inte krossa alla busskurer - det blir så nedrans kallt i vinterblåsten. Tack!

Idag var jag och en kompis ute på stan och slog oss fram i rea-hetset. Vi var på jakt efter en rakapparat, men vi förvånades över hur dyrt det var. Vi hittade bland annat en från Philips för 4000 kr. Fyra jävla tusen that is! Det är ju helt sjukt. Vi kom fram till att det måste vara någon form av automatisk skäggfrisyrklippare, kanske med kändisars skäggfrisyrer inprogrammerade så att man kan välja exempelvis Craig Davis eller Eric Gadd och så klipper den här 4000-kronorsmaskinen det åt dig. Kanske...