Log time no see gott folk!

Ingen har väl missat att denna sida nu är lika död Som Weise på Julafton. Jag har dock en annan sida att projektera mina tankar på nu för tiden, och adressen till den har du här!
Den följer mitt liv som student på andra sidan Atlanten, och jag hoppas ni hänger på!
(TACK Ullisar för påminnelsen!)

Ledsen att jag skriver detta från full mage, (alltså loaded) men jag har precis varit ute och firat att jag kom in. Och nu menar jag inte att jag kom in på krogen där jag annars i vanliga fall är nekad på grund av oacceptabel alkoholkonsuktion. Nej, jag menar att jag kom in, som i "I got accepted". You know, american style. Jag kom in på det college jag sökte till, så den sista juli (enligt planen) kommer jag att sätta mig på planet mot LAX (flygplatsen i Los Angeles) och helt enkelt bara starta mitt nya liv. Mitt nya liv i Santa Barbara, rivierastaden i soliga Kalifornien. Att jag drar på mig omätbara studiielån ser jag som en petitess; nu ska jag ju iväg och leva! Jag är nu i verket med att skapa en hemsida till på köpet. Den kommer att innehålla allt intressant som händer där borta, illustrerat i text, bilder och kanske då och då en kortfattad film. Vad denna sida kommer att heta, det vet jag, men vad det kommer att ha för adress är ännu lite oklart. Så för er "JoelTipsar-vänner" som tycker att detta låter som något värt att avsätta några minuter varje vecka för, rekommenderar jag att fortfarande, trots den dalande kvalitén och frekvensen, hålla ett vakande öga öppet för den annalkande sidan som snart kommer ge er skildringen av ett liv på andra sidan Atlanten. God natt gott folk!

Nu blir jag snart lite orolig. Är det jag som är ovanligt skygg kanske? Är det verkligen normalt att komma in i det gemensamma omklädningsrummet på gymmet, hastigt rycka av sig alla kläderna (utom de noppiga, grå tubsockorna) och SEN börja rota efter outifiten för dagens träning i väskan på golvet? Jag tycker banne mig det är himla konstigt, men nu kanske jag är för svensk?

Vad har hänt i Joels liv under senaste veckan då?

Jo, han har åkt från vårvärmen i Stockholm för att stå tre nattimmar i en skidbacke och spela in reklamfilm. Men trots de frusna tårna och den röda mulen tyckte han det var ganska spännande.

Han har också börjat cykla till jobbet varje dag, och därmed också fått lära sig att folk är snabba med att påpeka att trottoarer inte är till för att cykla på.

Joel har också fått det svart på vitt, ordagrant faktiskt, att hans öron ser olika ut. Det ser man klart och tydligt i hans nya pass, där hans signatur faktiskt ser ut att vara skriven av kollegans 5-åriga dotter.

Vidare har han återigen fått lära sig att bara för att man mycket väl känner igen en människa så betyder det inte att de två känner varandra. Henrik Hjelt till exempel har ingen aning om vem killen som log och lyfte handen mot honom var, trots att den killen sett honom i många många år på Parlamentet i Tv4.

Men det mest spännande är nog ändå att han idag lade ett väldigt betydelsefullt kuvert i den stora gula lådan runt hörnet. I det låg nämligen en komplett ansökan till Santa Barbara City College till hösten.

Men det var allt för nu. Tillsvidare kära vänner får ni ha en trevlig vårhelg, trots att gubben på tv sa att det skulle vara kallt och jävligt.

När jag öppnade dörren till min arbetsplats idag möttes jag av hysteri. Alla som var på plats befann sig i vårt mycket begränsade köksutrymme, och samtliga skåp stod öppna. En av mina kollegor slängde blicken åt mitt håll likt ett jagande rovdjur vid ljudet av min ankomst. Jag visste att jag var några minuter sen, fast på mitt jobb är flextid något heligt så jag tyckte att det vore konstigt att få en tillrättavisning för det. Och så var det heller inte. Istället säger min kollega med en tillstymmelse av panik i rösten:

"Du, hur ser det ut på kaffe-fronten!?"

Är det strömavbrott - hello pappersarbete! Är telefonerna döda, ja då mailar vi. Men är kaffet slut (gud förbjude)... då är slutet nära.

18'500 tranor har anlänt till Hornborgasjön! Kan ni tänka er, det är nytt rekord! Det tidigare var tydligen bara 15'300. Pfft. På nyheterna sa de att fåglarna räknades när de flög in. Shit pomfritt vilken otacksam uppgift. Själv tycker jag det är jobbigt om man ska räkna antalet bokstäver i ett ord, men att räkna 18'500 flygande, skrikande fåglar känns onekligen snäppet tuffare. Man måste väl nästan göra det själv också, så att man inte dubbelräknar liksom.

"11'433, 11'434, 11'435"

"Men räknar du på min kant nu?"

"Nej. 11'436"

"Jo det gör du ju visst, jag ser var du tittar"

"Nej, jag räknar nerifrån till höger. 11'4... FAN! Nu tappade jag bort mig! Tack så jävla mycket"

Det måste ju vara ett möjligt problem. Och om man nu räknar själv. 18'500 flygande fåglar som ska räknas genom kikare, det kan inte vara någon barnlek. Och vad händer om någon inte tror på det då, hur kontrollerar man fakta?

Nej, den där världen är allt lite underlig. Som ornitologernas fågellista, där man prickar av alla fåglar man sett, och eventuellt blir känd som världens bästa ornitolog. Hur vet man att det är sant? I don't get it...

Något som alltid skänker glädje till mig och mina kollegor är när någon kommer och langar upp ett gäng bullar/kakor på köksbänken. Dessa läggs då lite tjusigt upp på ett fat, för att sedan successivt försvinna ner i våra sockertrånande magar. Det skulle se ut som i en naturfilm om man filmat. Ni vet när man får se en matbit som väldigt många är med och delar på. Det kommer anspråksläggare från lite varstans och tar sig en tugga, tills dess att skelettet är allt som återstår. Och det beskriver också ganska bra vad som händer på vårt kontor. Folk kommer och går, och man tar vad man vill ha och lämnar resten. Härom dagen såg jag t.o.m. ett skedmärke i tårtan som stod på bänken. Någon hade lite i förbifarten huggit av en munsbit av den istället för att besvära sig med att lägga den på ett fat. Och vad som alltid sker när något gott ligger framme, är att det lämnas en liten liten bit kvar. Kanske är det för att den helt enkelt är mindre god än det övriga som legat där. Kanske är det för att den hamnat på golvet och någon plockat upp den men inte velat äta den. Eller kanske är det för att man inte förmår vara den som tar sista biten. Man vill kort och gott inte vara den glupskaste av dem alla. Därför lämnar man istället en bit kvar, för att lätta på samvetet. Och den biten gott folk, den kallas för Svensken.


två tydliga Svenskar kvar på bullfatet


denna Svensk är kvarlevorna av vad som varit en Brownie


här är Svensken av en tidigare ståtlig prinsesstårta

Jag förstår nu vikten av frågan (rubriken). När någon köpt ett nytt hus och berättar för vännerna så studsar frågan tillbaka som ett eko. När man går på öppen lägenhetsvisning är det alltid någon framme hos mäklaren och snackar om dessa stammar. Nu förstår jag varför. Jag ser nu vikten av att ha stammar i bra skick. För har man inte det, ja då kan man behöva ringa fastighetsjouren för att man kommit hem från jobbet och upptäckt att badrummet invaderats av... ja, väldigt gammal och illaluktande mat kan man väl säga.

Vilka är dessa människor som jobbar med sådant? Inte alls något illa ment - karlakarlen i mitt fall är min hjälte, men jag bara tänker. Hur finner man intresset för detta? När man ställer frågan till barnen i skolan och alla svarar brandman och pilot, så säger en ensam liten kille att han vill jobba med bajs och sånt. Eller? Man kanske upptäcker det senare i livet, under gymnasiet. Där är det ju många som upptäcker vad de verkligen brinner för. Själv hamnade jag på lite av ett journalistikprogram, och tänkte att det absolut kan vara något för framtiden. Är det samma sak för dessa handy men? Sökte de en fastighetsskötarlinje och fick prova på att lösa proppar i avloppsrör och bara kände att det var deras kall?

Nej, nu försöker jag bara vara rolig. Förmodligen är det väl så att man gillar att vara fastighetsskötare, vilket jag inte alls har några problem att se tjusningen i. Men alla får väl bita i det sura äpplet någon gång under arbetstid antar jag. Saken var bara att denna kille var så himla oberörd av det faktum att det flockades små "kottar" runt hans fötter där han stod och pumpade.

För det var det han gjorde. Han satte ned något som såg ut som en gigantisk spruta i min toa och pumpade för kung och fosterland. Det skvätte och hade sig, och om man dragit ner det till ultra rapid och bytt ut omgivningen så hade det kunnat vara en reklam för Ving Charterresor. Men, när toa-pumpandet inte funkade så körde han lite i duschbrunnen. Och när inte heller det funkade så hämtade han det tunga artilleriet. Han gick ut till sin bil och bytte arbetsdojjorna mot arbetsgummistövlar. De små doktorshandskarna blev förstärkta med ett par diskhandskar storlek grov. Och pumpen, den blev ersatt av en j*vla oljeborr! Med den matade han ner meter efter meter av stålfjäder i rören för att snart konstatera:

Aj fan, det är det asså! Det är stamskott.

Det lät inte alls bra tyckte jag i min totala okunskap om alla dessa bajsbegrepp - det är ju alltid svårt med branschspråk. Jag såg mig själv stå där med armarna utsträckta framför ansiktet i ett desperat försök att mota bort kaskaden av avloppsinnehåll. Så illa var det som tur var inte.

Jag fick däremot springa upp alla våningar i mitt hus och be grannarna att inte spola under den närmsta tiden då jag inte gärna ville ha det i min lägenhet. Ett himla kul sätt att presentera sig för grannarna för första gången by the way! När jag kom ner igen tog jag ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. Skulle havet nu inkräkta på mitt vardagsrumsgolv, eller var det kanske så väl att det hade börjat sjunka undan?

Det var det senare. Gud är kanske god trots allt. Resten av kvällen gick åt till olika former av rening och sanering, innan jag kunde krypa upp i soffan och tycka synd om mig själv. Så där har ni det mina vänner. En bra anledning till att hålla koll på stamkvalitén.

På min lunch idag ringer Sarah och meddelar att vi har stopp i avloppet. Det var ju inte alls trevligt säger jag och tänker att jag får lov att ringa fastighetsskötaren. Dessvärre visade det sig att de bara har öppet mellan 8-10, men istället hittade jag ett nummer till fastighetsjouren. Dit skulle man tydligen bara ringa om det var akuta problem, så jag höll mina hästar tills dess att jag kom hem för att kunna avgöra hur pass akut det var - det kanske till och med att sjunkit undan. Men när jag nu kommit hem och öppnat toalettdörren så kan jag konstatera att fastighetsjouren DEFINITIVT måste kontaktas! Nu kommer jag göra en förskönande omskrivning ifall ni har känsliga magar, men jag kan säga som så, att saker jag trodde mig ha sagt adjö till för gott har hittat sin väg tillbaka - och vägrar nu ge sig av. Jag besparar er även från bildbevis, och nöjer mig istället med att under grova rysningar hulka fram: Fy FAN vad äckligt!!!

Jag har som jag nog tidigare nämnt börjat träna. Igen. Jag går på ett gym väldigt nära jobbet, så jag hinner smidigt nog med att träna på min - om än något förlängda - lunch.

Så där tassar jag omkring tillsammans med en blandad kompott från stureplan. Man rycker lite här, drar lite där, trycker och hänger (och stönar) lite för att sedan gå in i det mysiga omklädningsrummet, som förövrigt har sin dörr direkt in i lokalen, så har man dåligt hjärta och religiösa riktlinjer bör man definitivt hålla sig borta från dess insynsradie. För gör man inte det är risken stor att man blir överfallen av vyer på de mest välodlade skepparkransar - non facial, och det är detta jag tänkte diskutera i kvällens inlägg. För trots att man är i ett omklädningsrum, där det är fullt naturligt att klä av sig till bara mässingen, så tycker jag att man bör iaktta viss diskretion. Jag tycker exempelvis inte att man böjer sig ner för att plocka upp något från golvet, efter att man lossat på all beklädnad. Inte heller ser jag anledningen till att gå på toa utan att vira handduken runt höften. Det är ju faktiskt bara konstigt. Man kan ju åtminstone försöka hålla härligheten för sig själv, och möjligtvis de som ber om den, men jag är garanterat inte en av dem. Fortsätter det i detta Naken-Janne-stuk så dröjer det nog inte länge till att åderpåkarna hemsöker mina drömmar.

Jag vaknade till solsken idag - helt fantastiskt! Ljuset trängde in och exponerade all skit på fönsterrutorna. Dammet på TV:n blev tio gånger tydligare och jag påminde Sarah om att det minsann är hennes städområde.

En fördel med att ha vinter i 6 månader är ju att man blir som förtrollad när solen och våren väl tittar fram igen. Som ett djur uppvaknat från sitt ide slår man upp ögonen och fylls i samma stund med glädje. Jag sa till mig själv att nu jävlar ska jag ha vårkläder på mig. Skjorta utan något under, tunna luftiga byxor, lågskor och en tunn vårjacka - nu får det bära eller brista men duffeln ska tamigfan stanna hemma idag.

Vintern är även lite som lumpen - något man måste ta sig igenom, men som gör allt så mycket bättre när det väl är över.


För att göra detta inlägg ännu mer spontant slänger jag in en parantes från ett avsnitt av Planet Earth som vi såg igår. Avsnittet handlade om skogar, och man fick se nattscener från en europeisk (?) lövskog. När mörkret hade lagt sig så kom miljardtals små äckliga kryp upp från under lövtäcket. De klättrade sedan upp i träden där de tog sig ur sitt skal. I gryningen var de flygande insekter, som totalt invaderade skogen. Dessvärre var de skitkassa på att flyga så många av dem ramlade ner i vattnet och på marken och blev enkla byten för i princip alla andra djur i skogen. På grund av sin abnorma mångfald var det ändå groteska mängder kvar även efter djuren hade kalasat på dem, så de överlevande kunde då para sig och lägga nya ägg. Sedan självdog de. Äggen tar sedan, precis som i deras eget fall, 17 år på sig att utvecklas till äcklig insekt. Och så fortsätter cyklern. Ganska meningslösa varelser i min mening.

Ikväll är det shopping spree! Vår byrå gör reklamen till en butik som heter Awesome Rags, och tack vare vårt goda samarbete får vi komma dit efter stängningstid två gånger om året (precis när nya kollektionerna kommit in) och handla från hela sortimentet med mycket generös rabatt.

Alla är som lyriska! Folk smyger iväg på lunchen för att reka och lägga undan plagg till kvällen. Det förekommer oskuldsfullt paxande i stil med: Bara så att ni vet kommer jag köpa de där skorna från Whyred. Ni får ju också köpa dem, men jag ville bara säga att jag definitivt kommer göra det. Och just det, den där tröjan från Fifth Avanue också. Så att ni vet liksom. Jag har aldrig varit med om detta förut då jag är relativt ny, men jag har blivit hintad om att personlighetsförändringen hos folk är påtaglig. Huvan åker ner över huvudet och verbal kommunikation är sällan förekommande. Spännande.

Som jag sagt förut, REA lockar fram det värsta i oss.

Tredje inlägget gillt då. Och anledningen till att jag lägger så mycket tid på detta är att det är ett ämne jag tycket förtjänar större plats i debatter, och även att det är dags att vidta åtgärder mot. Det handlar om bittra busschaffisar som tar ut sin besvikelse på livet på resenärerna, och det handlar om sadistiska ordningsvakter som letar efter chanser till våldsutövande för att krydda sin egen ruttna vardag. De arbetar passande nog i par vilket är himla smidigt när man vill hålla varandra om ryggen och måla ut sitt offer som aggressiv och hotfull.

Här är en länk till inslaget i gårdagens stockholmsnyheter där en kollega råkade ut för båda dessa sorgliga människotyper i en ohygglig maskopi. Klicka här och spola fram till ungefär mitten av sändningen, efter narkotikareportaget. Nu vet jag inte om busschaffisarna och ordningsvakterna är ett lika otrevliga släkten i hela riket, men är man bekant med Stockholms lokaltrafik och låtsaspoliser så borde man börja bubbla lika mycket som jag.

En kollega skulle ta nattbussen hem från Slussen i torsdags. Med samma buss skulle även en ung tjej åka, men den biljett hon visade upp godkändes inte av chauffören. Hon skickade då efter en sms-biljett vilken hon då försökte med. Dessvärre dög inte heller detta då Mr. Busschaffis kände sig kränkt av att hon först visat upp en ogiltig biljett. Han sa att bussen inte skulle röra på sig förrän hon hade gått av. Tjejen bönade och bad att få åka med, för detta var nämligen sista nattbussen hem för henne, och hon skulle ut på Värmdö så det fanns inte riktigt några alternativ. Men chaffisen insisterade på att hon skulle lämna bussen.

Då försökte mig kollega hjälpa tjejen och övertala chaffisen att låta henne åka med. Han påvisade att slussens bussterminal inte heller var ett särskilt trevligt ställe att vara själv på om natten, allra helst för en ung tjej. Men tyvärr. Det som hände var istället att han ringde på ordningsvakter som kom och drog honom av bussen, tryckte honom över ett räckte och handfängslade honom. Sedan låste de in honom i en bur och inväntade polis.

Så ska de bekämpas, personer som försökter sätta sig upp mot överheten. Sitt still, håll tyst och gör som du blir tillsagd lille man!

Som ni förstår blev min kollega inte direkt Jolly efter detta, så han beslutade sig för att ringa både den ena och den andra. Tv4 nappade på storyn, och ikväll kommer det att sändas på nyheterna. Så missa inte det, klockan 18.30 ikväll på Tv4.

Wow vad lite jag skriver numera! När jag först upptäckte det här med bloggeriet för snart ett halvår sedan tänkte jag, såklart, att bara jag ligger i så kommer hela Sverige snart ha upptäckt min briljanta fis i bloggosfären. Och i låg jag. Jag spottade ur mig oförskämt många inlägg. Tillströmningen av läsare kunde dock varit intensivare och jag började fundera över vad jag kunde göra för att bättra på min statistik. Jag vet! Jag kan ju börja läsa andras bloggar och kanske kommentera där, så att länken till min blogg visas lite här och där. Men för att folk ska vilja klicka på den måste jag ju också skriva något mycket fiffigt och lockande. Så det gjorde jag. Jag gjorde det såpass mycket att jag hade väldigt svårt att finna tid till annat, men ändå var det lika tomt i min inbox som i gatuflöjtarens hatt.

Men en dag trillade det in några kommentarer. Vilken kick! Jag kände genast att min karriär som bloggare var på väg att ta fart. Fuck blondinbella, här kommer blo... Nej, bru... Nej. MörkblondJoel och tar över. Jag bar med mig ett anteckningsblock för att skriva ned allt jag kom på att jag skulle skriva om. Det använder jag inte lika flitigt längre. Jag såg ett potentiellt inlägg i allt. Någon som hade en lustig frisyr, folk som pratade konstigt. Filmer jag såg och musik jag hörde.

Nu har jag inte riktigt samma inspiration, och jag antar att det är ganska vanligt. Man får en idé, hittar någon ny sysselsättning som man finner ytterst rolig. Sedan tonar den ut lite och blir undanskyfflad i ett hörn, precis som produkter från TvShop.

Men TipsarJoel är inte död än, även fast man numera får fler tips från sina husdjur. Dock har som ni märkt takten slagits av från mycket intensiv till förekommande. Så ni som känner att ni fortfarande gärna får en liten dos av mitt pladder någon gång i veckan, ja ni vet ju uppenbarligen var ni hittar mig.

Jag kände att det var dags att sätta upp min arga lapp i trapphuset för att få tag på den skyldiga råttan. Alltså den person som ringde störningsjouren på grund av vår femtonmannafest härom veckan.

Såhär såg mitt första utkast ut:


Bästa grannar på sexan.

För några veckor sedan hade jag och min flickvän inflyttningsfest på plan 2. Runt midnatt fick vi besök av en väktare som blivit ditskickad av störningsjouren. Tydligen var det någon granne som blivit oerhört störd av vår musik och därför beslutat sig för att göra något åt det.

För detta har jag full förståelse. Självklart kan det vara nervretande att grannen har så pass hög musik att man inte kan sova. Men!

Jag och min flickvän bor här i andra hand och har nyligen flyttat in. Vi valde att ha en inflyttningsfest för att fira att vi hittat en lägenhet att flytta ihop i och därför bjuda in våra vänner för att dela vår glädje. På grund av att någon här i fastigheten valde att ringa störningsjouren istället för att på brukligt sätt ringa på och be oss sänka så har vi nu fått en varning av fastighetsägaren. Personen som har förstahandskontraktet blev givetvis mycket upprörd och kommer förmodligen inte låta oss förlänga vårt andrahandskontrakt.

Jag har som sagt förståelse för att det kan vara jobbigt att höra musik från grannen, men i mina ögon är det inte rimligt att utsätta någon för dessa problem endast på grund av detta. Skulle det hända igen att ni blir störda uppskattar jag som sagt ifall ni meddelar det direkt till mig.


    Med vänliga hälsningar
           
            Joel
            08-xxx xxxxx


Dock trodde inte min projektledare att detta skulle få önskad effekt hos mottagaren, då denna förmodligen inte är en normal och trevlig människa, utan snarare uppmana denna fastighets-Hitler till att göra just det jag vill motverka - anmäla oss igen.

Istället sade hon: Joel, du måste nog dessvärre dra ner brallorna lite och bara be så hemskt mycket om ursäkt.

Jaja sade jag med hängande läpp, och skapade då ett andra utkast:


Till er som blev störda av vår fest.

För några veckor sedan hade jag och min flickvän inflyttningsfest i vår lägenhet på plan 2. Uppenbarligen var det någon som blev mycket störd av detta och för det ber vi så mycket om ursäkt. Vi ber så mycket om ursäkt till den vi störde och ska verkligen försöka att hålla nere volymen i fortsättningen.

OM det mot förmodan skulle hända igen att vår musik stör er på något sätt, så Snälla, meddela oss. Antingen genom att ringa på dörren, eller så får ni gärna slå en signal på nedanstående nummer.

Med vänliga hälsningar

Joel
08-xxx xxxxx


Ja, ibland är det nog bara att svälja stoltheten och dra ner brallorna.

Aaah. Äntligen är jag igång igen. Jag höll mitt löfte och skaffade både gymkort och nya löpardojor förra veckan, och jag hann till och med inviga dem innan helgen, vilket som väntat ledde till monstruös träningsvärk. Men det var så välkommet! Träningsvärken säger mig nämligen att jag har varit en duktig pojk som tränat och levt sunt, vilket gör att jag kan öppna fikaskåpet helt utan påföljande skamvåg. Träningsvärken gör det även skönare för mig att få massage här på jobbet. (That's right, jag får massage på jobbet.) Ni vet sådär ontskönt är det. Nu senast kände jag mig som en krigsfånge på Guantanamo som Evil Marc försökte pressa på uppgifter, men jag golade inte. Kanske lite stön och gnol, men inget mer. Jag frågade om man kunde trycka sönder muskler, men tydligen tålde den hon misshandlade för stunden 600 kilos tryck så det borde inte vara någon fara.

Nej nu ligger kanellängden och väntar. På återseende.

Just det, jag glömde ju att berätta hur vi blir behandlade på vårt jobb. Jag skrev ju att vi proppas fulla med onyttiga saker såsom tårtor och kakor. Men inte nog med det! Förra fredagen uppmuntrades vi till alkoholkonsumtion och att äta ännu mer socker. Allt förklätt i en fin påse. Som om det skulle lura oss liksom... Pff!

Min mage är som kakmonstret, i dubbel bemärkelse. Den hinner äta upp (bryta ner/förbränna) allt som är på nedgång innan jag känner av födans närvaro i magsäcken, och den får Många kakor. Jag har aldrig, och då menar jag aldrig, lagt på mig några extra kilon, inte heller hekton av att äta "för mycket". För mig fungerar det tvärt om. Det är först när jag spenderat minst tre intensiva månader på gymmet som mätaren på vågen visar någon skillnad, och då är det på grund av min totala avsaknad av kroppsfett att förbränna, en uppgång jag får bevittna.

Sen är det visserligen också så att jag äter relativt bra mat, på regelbundna tider och lagom stora portioner, så jag har alltid känt att när jag velat unna mig en smarrig fettbomb så kan jag göra det, MEN!

Nu börjar det gå för långt, och trots att jag vid tjugo års ålder med en längd på över 180 cm bara väger 70 mjölkpaket så känner jag att Skipper skulle slita sitt hår om hon fick se hur jag beter mig. Jag kan se framför mig hur mina inre organ slår sig för pannan och bara försöker nå ut till mig, Börja träna, lägg ner snasket.

Nu till situationsförklaringen. Jag köper så gott som aldrig godis, chips, läsk eller andra onyttigheter. När jag är hemma lagar jag nyttig och välarbetad mat i princip genomgående. Så problemet är...

... jobbet. Det är jobbets fel! Vi har det alldeles för bra här. Varje gång någon fyller år, vilket på ett företag med 15 personer blir i snitt 1,25 gånger i månaden, så serveras tårta. Övriga dagar får vi klara oss på de oräkneliga kilona småkakor som fyller våra skåp. Kaffet ska vi inte tala om, men jag kan säga att det är ett under att mitt kiss inte är svart. Det finns en nio-kilos fruktkorg också, men bananerna blir på något sätt inte lika intressanta när man vet att det finns så mycket mer kaloririka mellanmålsalternativ.

Så här är mitt löfte till er. Nästa onsdag är det löning, och då ska min krage banne mig ryckas av. Jag ska besöka Löplabbet för att införskaffa nya löpardojor, Fitness24seven för att fixa gymkort och sedan så fort mitt SL-kort löpt ut så är det cykeln till jobbet som gäller. Så det så!

För ett tag sedan klagade en kollega till mig om att det ringde massa människor till henne som sökte en Bo Karlsson. Flera samtal om dagen fick hon, och alla var från riktnummer en bra bit från Stockholm.

Ett uppdrag som skräddarsytt för klagomästaren Joel! Jag ringde Tele2 kundtjänst och frågade om detta, men de sa att de inte kunde se något fel. Ytterligare en dag förflöt och min kollega kom gråtfärdig till jobbet morgonen därpå.

"Det ringer utav helvete till den där jävla Bo Karlsson alltså! Imorse skulle de komma med hans handfat och inatt blev jag väckt av någon förtvivlad Margareta. Hur går det med det där Joel?"

Detta var prio 1 insåg jag nu. Efter att ha luskat fram vilket nummer alla felringare försökte nå kunde jag kontakta Bo Karlssons operatörs kundtjänst. Det visade sig att numret låg i Västerås och att det nyligen hade varit en brand i teleledningarna där. Av någon mycket underlig anledning hade då stackars Bosses nummer vidarekopplats till min kollegas och därför skickades nu samtliga samtal riktade till Bo vidare till henne. När vi hade tagit bort denna olyckliga vidarekoppling pratade min kollega med Bosse och sade att han snart skulle få sina samtal igen. Det var en förtvivlad och skamsen man som motvilligt kom med frågan:

"Tog nu några meddelanden?" Nej du Bosse, mänsklig telefonsvarare är inte riktigt min kopp av te.


Jäkla konstigt det där ändå. Att man kan vidarekoppla sina samtal till valfritt nummer alltså, utan någon som helst bekräftelse från innehavaren av numret. Skulle ju kunna utnyttjas som ett roligt practical joke iofs...