I veckan var byrån på konferens. Det var en lokal i Myntkabinettet, fylld med böcker och gamla slantar. Ytterst sofistikerat. Medverkande var också en konsult som jag kom att bli väldigt fascinerad av. Vad för klokt som än sades hade han något ännu klokare att tillägga. Man skulle kunna säga att han ägde för att nå ut till en bredare åhörarskara. Något som verkligen fick mig att spetsa öronen var när han kom in på människors behov av känslosvall. Han hade nämligen ställt frågan vad vi ville åstadkomma med vår reklam, och fick svaret att "Vi vill beröra". Följdfrågan blev då "Hur vill ni beröra? Vill ni få folk upprymda och glada, eller spelar det kanske ingen roll hur ni berör, bara folk blir berörda?"

Han lyfte sedan fram det faktum att ångest är den känsla som ständigt anspelas på i dagens medier. Tv-tablåerna är fullspäckade med filmer, dokumentärer och realityserier som alla får oss att känna ångest. Om ni inte tror mig så kör jag en kort namedropping. Saw I, II, III, IV och V, Fear Factor, Sanningens ögonblick, dokumentärer om likgiltiga mördare och pedofiler. Utöver det har vi en uppsjö datorspel som går ut på att skörda ofta oskyldiga offer, för att inte tala om de otaliga siter som visar bilder och klipp på de mest groteska saker. Allt här kanske inte täcks under ångestrubriken, men det är åtminstone inga lyckliga miner som framkallas.

Detta är ganska sjukt enligt mig, och personligen tar jag avstånd från exempelvis filmer som Saw då jag helt enkelt anser att det är omänskligt. Människoförnedrande. Vi väljer alltså att underhålla oss med att se på hur människor blir slaktade och utnyttjade på de mest vidriga sätten. Byt ut en av de stympade killarna mot din bror, och känn efter en gång till. Är detta en typ av reaktion som berikar våra liv på något sätt, eller går vi för varje splatterfilm vi ser ett steg närmre total likgiltighet?