Som väntat hade Sarah kommentarer på mitt inlägg Mystik som skrevs i fredags. Hon gick med på att fåglar kunde ha varit förklaringen på de knackande ljuden, men det fanns fortfarande ouppklarade fenomen kvar, och dessa utgick från vinden. Tusan, tänkte jag som var tämligen övertygad om att min ornitologiska upptäckt hade varit det genombrott som skulle övertyga Sarah om att allt har en fullkomligt logisk förklaring. Men så igår kväll fick jag precis som i fredags erfara de påstådda ljuden. Det lät som om något rullade fram och tillbaka på vindsgolvet ovanför oss, och med jämna mellanrum tog stopp emot något, vilket genererade ett klingande läte. Detta var ju helt klart underligt, men jag ville inget hellre än att bevisa att det finns en förklaring, bara man söker den. Det fanns helt enkelt bara en sak att göra - vi skulle gå på gastjakt.

Med ficklamporna i högsta hugg tog vi oss med eftertänksamhet i varje steg upp för den branta stegen. Min roll i scenariot skulle enligt planen vara någon form av säkerhet och handhållare, men allt eftersom vi närmade oss det djupa mörkret föll min trovärdighet som det avsevärt. Sarah stannade en bit upp på stegen medan jag fortsatta hela vägen upp tills jag hörde knarret i golvet från mitt första steg på vinden.



Likt en sann spökvind fanns där oändliga fält av spindelnät. Här kunde man definitivt spela in kusliga filmer. Jag vände mig om och nästan beordrade Sarah att komma upp nu, vi gjorde ju faktiskt det här för hennes skull. (Dessutom var det lite läskigt att vara själv i dunklet.) Villkoren var i plural, men upp kom hon till sist. Vi utforskade först så mycket yta vi kunde från platsen vi stod, men vi hade ännu inte finkammat området som var beläget rakt ovanför Sarahs rum vilket var vårt primära mål. Det krävdes mycket mod för att ta de slutliga stegen in i den verkliga skräckkammaren, men där blev vi inte heller kvar särskilt länge. Efter några snabba svep med ficklamporna fick det vara nog och vi gick med viss belåtenhet tillbaka ner för stegen. Vi fann inga gastar, men tur var väl kanske det.