Idag var jag på min första hockeymatch på mycket länge, och det kändes så rätt! Att stå där på läktaren och höra alla uppspelta fans vråla glopord mot bortalaget, domaren och dom som inte vrålar lika högt. Då och då hördes även, lite som ett bakgrundssus sådär, "kämpa Troja!".

Matchen var mellan Troja/Ljungby och AIK, och den var faktiskt oerhört underhållande. Förutom riktigt bra hockey, så bjöds jag även på alla de minst lika viktiga komponenterna utanför rinken.

Bredvid mig stod killen som, med eller utan avsikt, lät alla tankar som for genom hans (kanske lite missgynnade) hjärna även komma ut i form av oönskat pladder.

Två bänkrader upp stod Ljungbys representant från parkbänken närmast systemet och gormade. "Jävla stockholmsjävlar" räknade jag till ett tiotal gånger, men även "din jävla bögjävel" och "håll käften" förekom.

Och alla hang-arounds. Dom som är där i sökan efter gemenskap. Dom som egentligen inte bryr sig, men ändå har läst på om hela seriens spelare och tänker att ikväll ska jag skrika något som gör mig stor i sällskapet. Jag gillade speciellt den här meningen som var riktad mot domaren. 

"Men fan va dum du är i huvet!"

Sedan var han tyst.

Jag skulle nog säga att alla typer av vrål och hejarramsor blev roligare här i småland. Som när klacken drog igång med klassikern "Solnatattare, solnatattare!" För mig blir det lite underligt att använda den utanför stockholmsderbyn. Jag menar, förmodligen är det inte många från Ljungby som har någon större aning om var Solna ligger och hur hög andel tattare det bor där.

Ingen hockeymatch blir ju heller fullbordad utan att någon kommentar fällts över domarens syn. Som denna efter en friad bortautvisning.

"Men faan. Plocka jävla på dej glasögona så du kan se redit!"