Det värsta med att shoppa är att allt man redan äger plötsligt blir flera snäpp fulare. De där skorna man köpte förra månaden ser redan nedgångna, och faktiskt ganska äckliga ut. De sprillans nya däremot, de är så j*vla snygga! De kommer aldrig att hamna i den position man nu håller sina "gamla" skor. Nej, inte kommer ni bytas ut mina kära, nya fina fräscha skor!

Så sorgligt. Jag tänker på ett barnprogram jag tittade på när jag var liten. Eller kanske var det en bok? I vilket fall som helst hette sagan något i stil med Snurran och bollen och handlade om just en klassisk gammal träsnurra, och en gammal sliten boll. Det var en handsmidd, jättevacker snurra, och en trogen gammal boll vars sömmar sjöng på sista versen, och dessa var favoritleksakerna hemma hos ett lekfullt litet barn.

Men en dag kom en ny leksak in på barnets förstaplats, och den gamla snurran och bollen blev utbytta. De hamnade i soporna, och för varje dag som gick så tappade de mer och mer färg. Deras yta slets, och de en gång så gedigna och vackra leksakerna såg nu inte mycket ut för världen. Stackars gamla leksaker - de var SÅ ledsna.

Rätta mig om jag har fel (verkligen, nostalgi är underbart), men detta är vad jag minns av denna saga. Och detta inlägg landade någon helt annanstans än vad jag från början hade tänkt mig. Det kanske i det stora perspektivet helt enkelt handlar om hur vi människor ALLTID tröttnar på saker och ting. Vi tröttnar på platser, vi tröttnar på vänner och partners. Vi tröttnar som sagt på våra kläder och andra materiella ting, som datorer och mobiltelefoner. Är det så att vi i alla sammanhang kräver förändring och förnyelse, eller kan vi hitta något eller någon som totalt stillar vår hunger efter detta? Själv är jag skeptisk, och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det heller. Bra eller dåligt? Förkastligt eller nödvändigt? Hmmm...?