Då var den här. Årets sista, och i mitt tycke mest överskattade festdag, med allt vad det innebär. Bland annat ett antal hundra tusen minderåriga som hade tänkt supa till det såg jag i tidningen. Förmodligen en hel del skadegörelse och slagsmål. Men också en herrans massa roligt. Åtminstone om man har åldern inne.

Jag kommer ihåg när denna dag nalkades för några år sedan, när jag inte ännu hade fyllt aderton. Man var inställd på allt det där man sett på American Pie. Sprit, brudar och total succé. Det slutade med sjutton bussresor till olika förmodade fester där man stod utanför så länge tålamodet och fingertopparna höll, och på alla tänkbara sätt försökte tigga till sig en plats på insidan.

Men vad ska man göra? Inte ett enda ställe skulle hålla öppet för denna målgrupp under nyårsafton. Och hur många föräldrar lånar ut sina hem för sin tonåring att hålla fest i, medan de själva är ute och firar?

Nej tack och lov att man levt tillräckligt länge för att inte bli nekad i krogdörren längre (pga ålder). Tonåren hade ju sina stunder, men nog är jag tacksam att de är över. Så med detta luddiga budskap önskar jag er alla ett Gott Nytt år, och en mycket trevlig kväll. Och håll för allt i världen inte igen - den här dagen kommer ju bara en dag om året, och man får ju alltid vänta så satans länge också.

• Och just det, ett tips till alla er som nu inte har något speciellt att göra och mest tänkte vara ute och slira. Skulle ni vilja vara så bussiga och inte krossa alla busskurer - det blir så nedrans kallt i vinterblåsten. Tack!

En äkta vän står aldrig i vägen för dig, om du inte råkar vara på väg nedåt.

Idag var jag och en kompis ute på stan och slog oss fram i rea-hetset. Vi var på jakt efter en rakapparat, men vi förvånades över hur dyrt det var. Vi hittade bland annat en från Philips för 4000 kr. Fyra jävla tusen that is! Det är ju helt sjukt. Vi kom fram till att det måste vara någon form av automatisk skäggfrisyrklippare, kanske med kändisars skäggfrisyrer inprogrammerade så att man kan välja exempelvis Craig Davis eller Eric Gadd och så klipper den här 4000-kronorsmaskinen det åt dig. Kanske...

Jag känner att jag gjort mig skyldig till hyckleri. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som i princip handlar om att jag tycker det är förkastligt med all våldsförsköning i filmer och spel. Och så går jag och köper GTA 4 i julklapp till min bror!?

Jag kommer ihåg att jag spelade första upplagan av GTA för många många år sedan, när datorn inte var mer utvecklad än att man precis kunde förstå av miljön att det man styrde var en människa. Det var fruktansvärt kul att stjäla bilar och försöka åstadkomma så mycket förödelse som möjligt innan man till sist blev skjuten av polisen. Ofta styrde man även upp bilen på trottoaren och plöjde ner oskyldiga människor i massor till ljudet av dödsångestvrål.

Himla trevligt va? Nu var ju detta som jag nämnde på den tiden man inte kunde urskilja mer mänsklighet i karaktärerna än antalet armar och ben, men i senaste versionen, GTA 4, är det stor skillnad. Det är fruktansvärt verklighetstroget. Igår kväll satt jag faktiskt och spelade det splitter nya spelet tillsammans med båda mina bröder, och jag kände stundvis ett väldigt obehag. Ett obehag som jag antar att man inte känner som barn eftersom man inte förstår hur skrämmande nära verkligheten man kommer. Men nu när man levt ett par år i vuxenvärlden och har situationer att relatera till kan det helt plötsligt bli ganska groteskt även med en simulerad misshandel.

Men fan, det var ganska kul. Fast jag ångrar ändå att jag köpte det. Go principer!

Till alla er som fick smaka frukterna av min över förväntan populära rimstuga måste jag nu be om lite omdömen. Fick ni några reaktioner på rimmen, om de nu användes vill säga..?

I morse blev jag väckt av min flickvän. Hon satt på en strand i Thailand och svalkade sig med något alkoholfritt alternativ. Själv låg jag i sängen och försökte låta så munter som möjligt, det var trots allt "mitt i natten" som jag uttryckte det gång på gång. Hon insisterade dock på att klockan endast borde vara 7.30 i Sverige vilket jag vid närmare eftertanke kunde hålla med om. Men ändå.

Givetvis var det fantastiskt kul att höra från henne, men man blir lite stressad när man vet att kronorna tickar iväg i en faslig takt. Vi fattade oss kort, men jag fick åtminstone reda på att hon hade varit på apskola, och eftersom jag inte hann få förklarat för mig vad det innebär så låter jag fantasin prisa mig med roliga bilder tillsvidare.

I övrigt såg min julafton ut ungefär såhär:

Vid elvatiden tog jag mig ner för trappan till ett dukat frukostbord. God jul sade jag och slog mig ner med en kopp kaffe. Efter min sena frukost var det hög tid för att bidra till julefriden på något sätt, och till min förtjusning var den ädlaste av alla tjänster inte tillsatt än. Jag fick ansvaret för att ta hand om det som hela julbordet står och faller på. Jag skulle stryka julduken.

Sedan hade vi en ganska lång diskussion om i vilken ordning dagens alla höjdpunkter skulle infalla. Jag föreslog Kalle, klappen, maten, men så blev det inte. Det blev Kalle, maten, Karl-Bertil Jonssons julafton SEN klappen.

Nej usch, detta är alldeles för ointressant för att fortsätta på. Jag återkommer när jag faktiskt har något att säga. God jul. Igen.

Nu är det ju äntligen julafton, och jag finner att det inte längre bör vara någon efterfrågan på mina rim. Därför har jag precis avslutat rimstugan och tänkte här bjuda på mina fem stoltaste bidrag. God jul!

Rim till stegräknare:
När juleölen sjunkit in, och vågen slår i topp.
Bör man röra på baken sin, för att få en smidig kropp.
Men att gå för långt är inte heller bra, så ta först reda på hur långt du ska.

Rim till fårskinnspäls:
En förkylning vill man inte ha, när man ut i backen ska.
Då måste allt gå som på räls, så värm dig under denna... (fårskinnspäls)

Rim till fårskinnshalsduk:
När vintern kommer är det bra att ha, något som håller en varm och gla'.
Den täcker inte hela buken, men skön är den, ... (fårskinnshalsduken)

Rim till presentkort på mat:
På julen ska man äta mat, och fylla kökets alla fat.
Men varje rätt kan ej behaga, så välj du själv vad du ska taga.

Rim till dildo:
På julen skall man va i par, och kärlek med sig dela.
Ibland man inget sällskap har, men ändå vill man kela.
Till detta har du denna sak, som går på batteri.
Och när du haft den i din ...(bak), så alltid är det ni.

Vissa av er känner säkert till den pågående striden mellan mig och min bil. Den vill tydligen förfalla och ruinera mig, medan jag inte vill det. En intressekonflikt alltså.

Här följer en kort brief om läget för er som inte hängt med:

• September. Bilen lämnades till verkstad och jag blir berövad på 5500 kr.
• Oktober. Bilen gick ej igenom besiktningen och kräver vissa åtgärder. 300 kr.
• November. Bilen lämnas till verkstad igen för att få anmärkningarna åtgärdade. När den skall låsas upp för förflyttning går låset sönder på grund av kylan. Då det är en kupé (två dörrar) och ena låset redan var trasigt går den för tillfället inte att låsa alls. Allt utom låset åtgärdas till en kostnad av 2000 kronor.
• Idag. Bilen går ej att starta.

Och där kommer vi in i realtid igen.

Jag hade tänkt svänga förbi bilprovningen för att få skrället igenom besiktningen så att jag sedan kan sälja den. Tyvärr kunde jag inte ta mig dit då den vägrar starta. Som en parentes kan nämnas att klädseln börjat mögla i brist på beröring. (Tur att inte jag fungerar likadant.) Hur som haver så får jag hjälp av min far att dra igång bilen. Den kopplas käckt till pappas Saab och rullas sedan ut på vägen. Jag slänger i tvåan efter att ha accelererat till några km/h. Inget händer. Jag försöker igen, men inte en tillstymmelse till liv finnes i min stackars krake. Som en spark i skrevet hör jag bogserlinan brista, och med oskyddade händer i minusgrader får jag improvisera en lösning för att få den tillbaks till sitt hem. När vi kommit fram och klivit ur våra bilar säger pappa:

"Jag kom på en grej. Har du någon bensin i bilen?"

Jag tittar på mätaren.

"Nej."

Jag kan inte gråta. Jag kan inte heller bita mig i tungan eller sparka omkull en soptunna. Den här striden har redan gått så pass långt att ingenting kan förvåna, eller få mig upprörd längre. Jag drar bara på flinet lite och åker i pappas bil till macken där jag fyller upp 5 liter bensin i en dunk. Fort fort hem igen för att uträtta underverk. Jag sätter slangen i munnen på min ynkliga plåtburk och hör honom dricka. Tankarna far osökt till en hund som varit ute och lekt en sommardag. Som den dricker! Jag hör den sista skvätten slukas och sätter mig i bilen igen. Jag vrider om nyckeln och hör...

wrom...       wrom...       blöööö

Batteriet är lika dött som skivbranschen.

Jag får se mig besegrad även i detta slag. Men kriget SKALL jag vinna!

Rätt svar belönas med ett kanonpris på min bil!


(Allt hör ihop)

Vackert är allt som ses med kärlekens ögon.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men någonting har fört mig till datorn gång på gång idag, och jag tycks inte kunna släcka min törst. Det verkar helt enkelt som att det enda som återstår är att skriva något. Var detta inlägg kommer att sluta vet jag inte, men blir det för jäkla intetsägande så postar jag det helt enkelt inte, och då helt plötsligt har jag bara suttit och skrivit för ingen annan än my own sorry ass.

Vi testar denna tråd som hux flux trängde sig på i min spinnande skalle. Jag befinner mig nämligen för stunden i mitt pojkrum som jag gärna kallar det. Det får mig nämligen att känna mig lite äldre. Jag ser framför mig en framgångsrik ung man (jag) som återvänder till sin barnhemsvilla på landet (radhus i vallentuna) och dricker te min sina gråhåriga föräldrar (mina snart gråhåriga föräldrar). Jag strosar runt i mitt f.d rum, alltså pojkrummet, och drömmer mig tillbaks i tiden när jag får syn på alla gamla prylar som står orörda och dammiga på sina hyllor.

Nu ser det ju inte riktigt ut så, men mycket är ändå som jag lämnade det (för två veckor sedan när jag flyttade ut). Skrivbordet står kvar, garderoben står kvar. Spegeln och hyllorna sitter där de satt. Däremot är min säng av förklarliga skäl inte kvar, så jag ska snart lägga mig att sova i en tältsäng från IKEA, men jag klagar absolut inte; det slår att sova på en sten i fyra veckor.

Ja som sagt, jag vet, och visste inte för fem minuter sedan heller, vart jag skulle med det här. Jag kanske bara saknade er. För av någon anledning är julen den tid på året som jag brukar lyckas känna mig som mest ensam. Det måste vara mörkret.

Hög tid för julklappshandel tänkte jag igår. Nog bäst om jag stiger upp åtminstone senast 10 så att man hinner få någonting gjort. Jag steg inte upp tio.

Jag steg upp lite efter 12 sådär, och kände mig ganska hungrig. Jag funderade en stund över vad av frukost och lunch som lockade mest. Det fick bli pannkakor.

När jag hade fått alla dessa från tallriken till magsäcken var det dags att göra sig redo för publik åskådning. Med andra ord behövdes en dusch. Jag satte igång lite musik för att bättre komma i stämning, och först ut var en lugn goding från Joshua Radin. Så där stod jag i duschen och njöt. Skummet började tillta på min hjässa när låten mynnade ut i sina avslutande toner. "Undra vad det blir nu" tänkte jag, men med en viss del oro. Jag hade nämligen fått höja volymen ganska mycket för just den låten då versionen är ganska lågt inspelad, så en allt för tung låt var inte önskvärt. Jag hade nog glömt att ta i trä, för vilken jävla chock jag fick! Jag tror aldrig jag har hört så hög musik, det var helt fruktansvärt. Jag insåg fort att jag måste få av musiken för att inte åsamka några permanenta skador. Eller bli vräkt för den delen. Enda problemet var att jag stod i duschen. Naken, med en hatt av skum på huvudet. Och dessutom var persiennerna i vardagsrummet fullt uppdragna. Beslutet var ändå enkelt, och jag agerade snabbt, precis som jag blivit lärd i lumpen. Dock är jag osäker på om min kapten hade blivit stolt över mig ifall han såg mig krypandes naken över golvet, med huvudet inbäddat i ett djupt skumlager.

Idag gick många av oss på julledighet, och självklart skulle denna helgernas helg firas lite extra. Så jag fick i uppgift att med byråns slantar införskaffa lite rusdrycker. Okej då, lite vin, jag gillar bara ordet rusdrycker.

På eftermiddagen samlades vi kring soffbordet(!) med våra vinglas höjda och lyssnade till en stolt VD när han tackade för det gångna året och önskade oss ett gott nytt och allt det där. Efter detta fick vi en tjusig presentpåse, innehållande olika typer av delikatesser. Mina tre-i-topp är Pesto con Basilico Genovese, Olio extra vergine di Oliva samt Parmigiano Reggiano. Det är italienska.

Men denna påse innehöll även något annat. Nämligen ett fint litet benvitt kuvert, i vilket något alldeles magnifikt uppenbarade sig. I detta kuvert låg mitt livs första...(trumvirvel)


JULBONUS!

Alla var så glada. Glada på vin, glada för presenterna, glada över den nalkande ledigheten och givetvis glada över de skattade kontanterna.

Själv var jag inte bara glad. Jag kommer nämligen få vara utan Sarah resterande del av detta år. Hon ska tillsammans med sin familj spendera jul och nyår i, hör och häpna, Thailand. Och jag blir kvar här. Ensam. Gnagandes på min italienska parmesan med en enda tanke i huvudet.

Jag borde nog ha pasta till det här.

Idag fortsatte paketinslagningen. Det fanns ytterligare 31 st att avverka innan mitt jobb kunde ses som slutfört. Så jag drog igång direkt när jag anlände runt 9, gjorde avbrott för matintag vid 12, fortsatte att skära/vika/tejpa/knyta vid 13 och slog likt Rocky upp knytnävarna i luften vid 15.30 efter en väl genomförd slutspurt.

I mitt tycke är 5.5 timmar ganska lång tid att sitta på i princip samma ställe och slå in paket. (Dock fick jag den mest intensiva träning jag haft på säkert 3 månader.) I mitt huvud var jag en 12-årig kille från Bangladesh. Fast det var ändå inte så tokigt som det kanske låter, jag blev trots allt något av en mästare av paketinslagning. Som Yoda, fast istället för att flytta saker med sinnet och allt det där så kan jag nu slå in paket med högsta precision och symmetri, för att inte tala om hastighet.

Jag tycker att resultatet talar sitt tydliga språk.

Nu ska ni få höra. Jag har varit så himla kreativ idag!

På jobbet var det tomtestuga, och jag slog in paket.
Och inte ska jag för er ljuga, fy tusan vad jag slet.

Jojomän, så är det. Jag slog in paket till våra kunder, och fick själv ansvaret för att ha alla femtio klara till imorgon. Än så länge är 14 inslagna...

När jag kom hem rotade jag igenom Clas Ohlson-kassen som jag införskaffade på lunchen. Den var fylld med ett stycke durkslag, ett duschmunstycke, en hammare, en ljudsladd och kabelklamrar. Så nu kan jag:

• Duscha och faktiskt få vatten över hela kroppen
• Skilja vattnet från pastan efter tillagning
• Gå runt i lägenheten utan att snubbla över sladdar
• Lyssna på musik i mina nyinstallerade högtalare

Med andra ord har jag uträttat mycket med mina (torra/ömma) händer idag. Och mer ska det bli. Nämligen ungnsstekt kassler och ris. God kväll.

Idag var det field mission på schemat. Jag och en kollega åkte in till Fältöversten för att ta reda på vad folk kan om tjänstepension.

Klockan var mitt i lunchruset när vi körde igång - jag bakom kameran och copywriter Tomas framför. Vissa verkade tro att vi var ute efter att skada dem och tog mer eller mindre skydd mot oss när vi gjorde våra harmlösa närmanden. Andra tyckte dock att det verkade spännande, men när de hörde vad det gällde kom ursäkterna flygande.

Johannes Brost kom gående och jag låste siktet direkt. Jag uppmanade min mic-förande kollega att utmana honom, men tyvärr fegade han ur. Vilket vi naturligtvis grämde oss över båda två senare.

Även Magnus Uggla kom gående med en mjukglass tätt tryckt mot ansiktet, vilket var i princip det enda man såg mellan uggleboet i toppen och sneakersena i botten. (Han är kort alltså.)

Resultatet för den som vill veta visade på förvånansvärt många insatta. 50% ungefär verkade ha koll på vad tjänstepension är. Vet du? Utan Google alltså.

Tro nu inte att jag på något sätt ändrar manér på min blogg i och med detta, kanske lite banbrytande inlägg. Jag tycker bara att det här, liksom alla andra saker jag tipsar om är något som fler borde få nys om.

Apotekets egna kondomer. Inga krusiduller. Oftast mer avskilt för den som kanske gärna rotar fram sin gamle luvtröja inför inhandlingen. De kommer i storpack, och bäst av allt så är de bra mycket billigare! Tjoho.



Visste ni förövrigt att kondomreklamer är skitroliga?

Rolig kondomreklam 1
Rolig kondomreklam 2
Rolig kondomreklam 3

Lycklig den som inte sörjer över vad han saknar, men som gläds åt vad han har.

Idag åkte jag tåg. Igen. Och det är alltid lika spännande tycker jag. Man står där på perrongen, förväntansfull och en gnutta nervös över tanken var man kommer att hamna. Den sista faktorn kanske man inte bryr sig lika mycket om ifall man köpt sina biljetter direkt på SJ, och inte som i mitt fall via blocket. Men det är faktiskt där jag brukar hitta dem till sist då jag ofta är fruktansvärt sent ute med mina köp.

Det har hänt att jag blivit blåst av ockrare som köpt på gränsen till icke humanitära platser och sålt dem till desperata personer som mig själv för hutlösa priser. Jag har hamnat bredvid övande körsångare, snarkande gubbar, stinkande gummor. Ja lite av varje faktiskt, och idag var det dags igen.

Detta får ändå klassas som relativt lindrigt i förhållande till några av de tidigare nämnda upplevelserna. Denna gång var det nämligen bara fråga om ett frenetiskt gråtande barn. Det var så att säga out of control. Han grät och grät, tjöt och bölade, och jag som precis plockat fram min bok fick snällt lägga ner den igen och byta till mina tjocka hörlurar.

Det var då magin började verka. Innan jag hade fått igång min musik hade ungen slutat gråta/skrika/snora/hoppa. Han hade fått syn på något som verkade mer intressant. Han hade fått syn på mig.

Mellan sätena framför mig stod nu den lille knodden med hela ansiktet täckt av snor och glodde mig rakt i ögonen. Munnen höll han öppen och lät snoret rinna ner, om än ganska långsamt i och med sin fasta konsistens. Han började leka tittut med mig och jag fick snällt spela med - jag ville ju inte riskera ett återfall. Så där satt jag och kände mig som hela vagnens hjälte, och faktiskt lite kär i den snoriga ungen. Fast det var ändå på tiden att hans mamma gick en promenad med honom. Jag menar, så himla kul är det ändå inte.

Felix Herngren kom just hit. Och jag i egenskap av allsmäktig dörröppnare hade ingen som helst aning om detta vilket resulterade i en nära skita-på-mig upplevelse när jag slängde upp dörren i ansiktet på detta kulturella geni. Han sträckte artigt fram handen och min första tanke var att säga att jag vet att han heter Felix och att han är skitrolig. Men nej, det hade varit konstigt. Sen gav jag honom en kopp kaffe (som han dricker med mjölk) och en lussebulle.

WOOOW säger jag åter igen.

Nu jävlar ska vi ut och åka motorcykel!

Så skulle man kunna dra igång leken jag nämnde i föregående inlägg. Scenariot är nämligen att man är ute och drar på varsin MC, och detta gör man bäst i ring, eller mer icketöntigt, runt ett bord kantat av ölburkar och bandanas.

Alla håller upp sina händer som om man håller ett styre. En person börjar, kanske med att låta Wrom (och göra en gasgest), vilket skickar vidare till nästa person i ledet. Denna skall då agera fort, antingen genom att låta likadant, eller så lägger han/hon till ytterligare ett Wrom vilket skickar vidare till nästnästa person.

Det sista valet man har är att göra en tvärnit, och detta skall liksom Wromen göras med obestridlig inlevelse. Nita som aldrig förr! Gör man detta så skickas "det" tillbaka till personen till vänster om den nitande personen (om man utgår från att turordningen är medsols).

Nyckeln till framgång i denna lek är att man håller koll på vilka som åkt ut (kört i diket) för att veta när det är ens egen tur att agera. För agerar man vid fel tillfälle, eller inte alls när man egentligen skulle... Ja, då är man KÖRD!

Have fun, och kör för allt i världen inte försiktigt.

Jag sa det ganska nyligen vet jag, men det tåls att återuttryckas. Jag har världens bästa jobb.

Idag hade vi en field trip. Till Arboga. Platsen skulle kunna ifrågasättas, men det var faktiskt en pittoresk liten stad som man kanske, för en sekund sådär, skulle kunna tänka sig att bo i. Men sedan kom jag ihåg allt det där med manodepressivitet och så vidare.

Hur som helst, vi hade konferans där och jag kände mig som vanligt i sådana sammanhang som den lille gosse jag är i just sådana sammanhang. Alla är så smarta och jag är. Jätteliten.

Stadens borgmästare, som han uttryckte det under ihärdigt brösttrummande klampade in iförd kläder a la Engelbrekt och gav oss en allt för utdragen återgivning av stadens historia, och om på vilket sätt den är unik och fantastisk. Jag kommer nog ändå inte att flytta dit.

I väntan på middagen fick vi underhållning i samma tema som det vi dittills hade fått uppleva, nämligen medeltiden. Således var vår show man en gycklare. Inte så roligt som man skulle kunna tro. Han kunde inte ens sluka svärd. Men men.

Middagen som följde blev desto roligare. Vi åt slagbröd och revbensspjäll som vi sköljde ner med vin och färsköl. Och när vi inte längre hade något att skölja ner. Ja, då drack vi lite till.

Vi drack såpass mycket att vi drog igång en lek. Och den mina damer och herrar, den vann jag! Jag ska förklara precis hur den går till i ett senare inlägg, men nu känner jag att det är dags att runda av och dra mig mot sängkammaren.

Bussfärden hem var även den fylld av dryck och lekar, och jag visste, där och då, att här vill jag alltid jobba.

Jag hittade en trevlig sushirestaurant på Brahegatan igår. Rå fisk har dock aldrig fallit mig i smaken något vidare, så jag tog en dagens wok istället vilket är mer min grej. Dessvärre fanns inga västerländska ätverktyg att tillgå, så jag och min vän fick nöja oss med varsitt par pinnar. Ni vet såna där träpinnar man sätter i sin hand och liksom nyper fast maten med. Såna som man inte kan äta annat än stora bitar eller klibbig mat med.

Jag kan ju tycka att besticken borde ha konkurrerat ut pinnarna vid de här laget.

1. Man kan dela saker med dem.
2. Man kan variera sin kost.
3. Det krävs inte år av träning innan man behärskar den ädla konsten att äta.

Och vi undrar varför de hamnade på efterkälken...

Jag är förmodligen sent ute, men jag kom på en jättebra grej att tipsa om. Somliga förkastar den förmodligen totalt, men jag tror att andra, som jag, höjer den till skyarna.

Det handlar om en julklappsvariant. Inte att förväxla med ett julklappstips, för detta syftar på en revolutionerande idé som skulle kunna spara in på tusentals hjärtinfarkter, skosulor, hårkalufser, äktenskap och hundralappar.

I min familj infördes denna variant förra julen, och den går ut på att man inom familjen har ansvar för inköpet av en, och Endast en julklapp. Vi har valt att lämna samtliga med Avs. Tomten eftersom att alla är med och kommer fram till lämplig present. Som ni förstår kan man på detta sätt lägga ut betydligt mer, både av sin tid och julbudget på julklappen i fråga, istället för att tvingas köpa pockets på REA-bordet för att inte få leva på burkravioli resten av vinterhalvåret. Vilket även uppskattas av mottagaren. Såklart.

... suger min bil livsglädjen ur mig för varje dag som går där den står och förfaller i väntan på ombesiktning. Men vafan...

Jag blir nästan lite orolig. I slutet av november fick jag ett jobb jag knappt kunnat drömma om. Två veckor senare fick jag reda på att jag kunde få en lägenhet på kungsholmen, vilken jag nu sedan en vecka tillbaka bor i. Hit kommer också min underbara flickvän flytta inom en snar framtid.

Idag hämtade jag ut en ny förstärkare som jag beställt, och även mitt bredband/tv/telefonipaket hade kommit. Jag kände mig som ett litet barn när jag kom hem, och papper och plast yrde i lägenheten. Det självklara matvalet blev snabbmakaroner och falukorv som med sina snåla 5 minuters tillagningstid och lättätna form gjorde att jag kunde fortsätta med installationen.

Min oro however, ligger i den glidande räkmacka under mig som aldrig tycks försvinna. Jag lyckades nämligen (tro't eller ej) koppla in alltihop, och nu sitter jag här och kollar på tv med surroundljud och skriver på en totalt sladdfri dator, Med internet. När jag kikade in på bloggen hade jag fått några snälla kommentarer av godhjärtade människor som därmed förgyllde med dag ännu mer.

Jag ska nog köpa en lott!

Tack allihop för att ni läser, uppskattar och gör min blogg till en 100% pålitlig vän.

Har jag sagt att jag har väldens bästa jobb? Jag tror inte det, men så är det i.a.f. I fredags utgjordes till exempel min eftermiddag av aktivt YouTubeande efter så roliga/bra reklamfilmer jag förmådde hitta. Idag firades födelsedag, så allt arbete fick läggas på is för att lämna plats åt kaffe och prinsesstårta.

Idag hade vi också besök av två döttrar till ett par på byrån. Flickorna är i åldrarna 5 respektive 7 och således inte bekanta med aktiviteten stillasittande. Vad de däremot gillade var att rita, och gärna på golvet framför kopiatorn och skrivaren. De gillade också att göra espresso. Helst i en lite för liten kopp så att det rann över lite grann. Tårtan var också den väldigt tilltalande. Såklart. Dessvärre råkade en av tjejerna tappa sin sked full av tårta på mattan, varpå jag reagerade med ett lättsamt "ojdå" och gick fram för att torka upp det.

"Men det var någon annan som spillde!"

Dom är för söta dom där små.

Det är omöjligt att njuta helt av sysslolösheten om man inte har mycket att göra.

Jag ska gå rakt på sak. Jävla rökare! Och nu rakt till ursäkten för att inte stöta mig med någon. Förlåt, rökare kan vara precis lika underbara människor som alla andra, men också oerhört jobbiga. Som igår när jag var på fest i en på mäklarspråk mysig lägenhet, och den promille rökare som fanns där beslutade sig för att röka sina cigaretter sittandes i fönstret. Alltså fönstret, singular. Ett fönster, ett rum, tre rökare och femton andra, frysande och hostande gäster. Inte rättvist =*(
(Och det var första och sista gången jag använde en smiley här, jag lovar)

... att påminna om den största stjärna Idol någonsin gästats av. Och det är inte bara bra, utan fruktansvärt kul också! Så se, lyssna och njut än en gång av Petri Vehviläinen.

Ett hett tips till de lite äldre barnen. Ända från norrland!


(Klickbar)

Min chef kom fram till mig idag och tyckte att jag kunde kolla upp när vårt telefonfilter skulle börja gälla. Tydligen hade det ringt mer än någonsin sedan vi anmälde intresse att spärra våra nummer mot telefonförsäljning.

Så jag började söka på företagsnamnet men fick ingen direkt träff. Vad jag däremot fick upp var ett antal ljudinspelningar på YouTube med rubriker som "Telefonförsäljare bluffar" osv.

*Gulp*

Jag kollade det gamla mailet jag fått angående den här spärren och sökte på både nummer och företagsnamn, men jag kunde inte hitta vare sig det ena eller det andra. Jag testade då att ringa, med väntat resultat- en jävla massa tut.

Vi har kort och gott blivit blåsta! Som tur är hade vi inte betalat något än, men vi verkar däremot ha uppnått direkt motsatt effekt mot vad vi önskade, och våra nummer blir numer inte bara uppringda, utan totalt terroriserade av telefonförsäljare.

(Om ni ska spärra något nummer, använd er då Endast av Nix och inget annat, speciellt inte om det sägs gälla företag. Det går nämligen inte att spärra företagsnummer. Så det så.)

Jag stötte på en gammal lumparpolare på stan idag. Jag är dock osäker på om vi kan räknas till lumparpolare då vi knappt skakat hand innan han hittade en väg ut ur värnplikten. Any how, vi hälsade glatt och drog igång ett milt kukmäteri. Ingen av oss kom ihåg den andres namn, ändå slutade vårt samtal med att han ville ha mitt nummer, vilket jag gärna spottade ur mig. Men jag skulle kunna sätta min allra käraste del på att vi aldrig kommer att höras ändå, inte för att jag har något emot honom, men för att det helt enkelt vore konstigt.

Ett annat konstigt möte hade jag förra veckan på tåget. En kille som gått i min gymnasieklass en termin, men som aldrig riktigt blev en vän satt där tillsammans med vilka jag visste var hans familj. Han såg mig halvvägs in i vagnen och hälsade med klassikern "Tjena. Läget?" Så vad fan ska man göra? Nu är det liksom redan för sent att bara knalla vidare. Jag måste ju fråga hur läget är med honom för att inte framstå som en röv. Så frågorna studsade hej vilt fram och tillbaka, trots att info om Natasha Peyres favoritglass hade varit mer intressant.

Han frågade vart jag varit, och jag frågade tillbaks.

"På kryssning." svarade han.
"Jaså, en ölkryssning?" frågade jag.
 "Nej, typ julbord."
"Jaha, med jobbet eller?"
"Nej med familjen" sade han och pekade menande på sitt sällskap.

Sedan avslutades det hela med "Nej, du får ha det bra" yadayadayada... och jag fortsatte bestämt in i tåget och försökte se ut att ha en anledning att inte sätta mig närmre.

Varför kunde vi inte bara ryckt på ögonbrynen lite, och givit situationen den uppmärksamhet vi båda visste att den förtjänade? Tänk så mycket tid vi lägger på att prata med folk vi inte vill prata med, om saker som vi enkelt uttryckt don't give a rats ass about.

Som vissa av er kanske har sett på hemsidan söker vi lite nyrekryteringar till byrån. Förra veckan var det en väldig rusning och nästan varje dag stod en ny sökande i dörren. Jag tror att de flesta gjorde ett bra intryck, men det var en tjej som inte imponerade det minsta. Här smygfotade jag henne med händerna i kakburken. Hon sa att hon skulle på damernas... pfft!




Hon kommer inte att bli vår nya Copywriter.

Jag har ju glömt att uppdatera er på en mycket stor händelse i mitt liv. Jag har flyttat, och därmed gjort det möjligt för mig att sova hela 40 minuter längre varje morgon! Men det har även vissa andra fördelar som ni säkert förstår, dock även en och annan nackdel. Jag har exempelvis inte kunnat se någon mat på bordet när jag kommer hem från jobbet, och jag drar mig från att ställa dit den själv på morgonen. Min smutstvätt ligger kvar på precis samma ställe som jag slängde den, och helt utan tecken på rening. Jag har även upptäckt att pengarna tycks försvinna i betydligt högre takt än förut.

Här är några bilder som ger er en tydlig inblick i min nya lya.




Jag vet vad jag ska önska mig i julklapp...