"Joel Tipsar" suger in med djupa andetag för en sista uns av syresättning. Han har sjunkit, och ligger nu och skvalpar strax över havsbotten. Men än kan den gamle fiskargubben från sin tjärade eka urskilja små små luftbubblor vid ytan till följd av nyfunnen livsglädje hos den annars så uppgivna bottenkrabban.


Hur kan det komma sig att folk ger sig själva rätten att förstöra Vårt samhälle? Att enskilda personer med allemansrätten i ryggen tycker att det är okej att lämna sitt avfall ute i parker, på gator och på torg och sparka sönder busskurer och lyktstolpar?

Jag läste en artikel om Tantolunden på söder - Stockholms mest befolkade park. Där jobbade tre personer under nio timmar varje dygn för att rensa upp all skit efter dagens besökare. Krossade glasflaskor, cigarettfimpar, matrester och engångsgrillar. Jag kommer inte ihåg den exakta summan, men städningen till följd av totalt onödig nedskräpning kostade varje år hundratals miljoner. Jag kan verkligen inte förstå - hur kan man rättfärdiga det!?

Vidta vilka åtgärder som behövs! Skicka hit Kim Yong Nam med pekpinne och revolver, utdela fängelsestraff och livslånga böter. Fan, gör vad som krävs, men få för allt i världen lite hyfs i de ouppfostrade skithögar som totalt har missat innebörden av att "veta hut".


Och med detta sagt lägger sig förmodligen den stagnerade bloggen i fosterställning på botten igen, och väntar på något intressant passerande att sätta klorna i.

Jag fick min första glims av Herre på Teppan igår. Ni vet Eric och Mackans senaste program som går på 6an, där folk gör massa äckliga och jobbiga grejer för pengar. Ganska snarlikt koncept till Fear Factor kan jag tycka. Största skillnaden är nog vinstsumman. I jänkarnas uppsättning dricker man lite mixade skorpioner och får en nätt bonussumma på 10 000 dollar. Här i Svea rike tuggade de i sig ett koöga och hade chans att vinna 50 000 kr, med dagens växelkurs 6160 dollar. Och då var det alltså den stora finalen.

Kan ni höra Joe Rogan ryta på i sin MMA-stämma:

"And now, for the grand final where the competitors have a chance to win six... THOUSAND, one hundred and sixty DOLLARS! YEAAAAH!!!"

Och de tävlande faller in i kör:

"YEAAAAH, WOH WOH WOH WOH!!!"

Å andra sidan tycker jag det är lite konstigt att man kan vinna en miljon dollar på att svara på tio frågor som "normally are answered by ten year old's."

Ja. Trevlig vecka hörni!

Vad har hänt i Joels liv under senaste veckan då?

Jo, han har åkt från vårvärmen i Stockholm för att stå tre nattimmar i en skidbacke och spela in reklamfilm. Men trots de frusna tårna och den röda mulen tyckte han det var ganska spännande.

Han har också börjat cykla till jobbet varje dag, och därmed också fått lära sig att folk är snabba med att påpeka att trottoarer inte är till för att cykla på.

Joel har också fått det svart på vitt, ordagrant faktiskt, att hans öron ser olika ut. Det ser man klart och tydligt i hans nya pass, där hans signatur faktiskt ser ut att vara skriven av kollegans 5-åriga dotter.

Vidare har han återigen fått lära sig att bara för att man mycket väl känner igen en människa så betyder det inte att de två känner varandra. Henrik Hjelt till exempel har ingen aning om vem killen som log och lyfte handen mot honom var, trots att den killen sett honom i många många år på Parlamentet i Tv4.

Men det mest spännande är nog ändå att han idag lade ett väldigt betydelsefullt kuvert i den stora gula lådan runt hörnet. I det låg nämligen en komplett ansökan till Santa Barbara City College till hösten.

Men det var allt för nu. Tillsvidare kära vänner får ni ha en trevlig vårhelg, trots att gubben på tv sa att det skulle vara kallt och jävligt.

När jag öppnade dörren till min arbetsplats idag möttes jag av hysteri. Alla som var på plats befann sig i vårt mycket begränsade köksutrymme, och samtliga skåp stod öppna. En av mina kollegor slängde blicken åt mitt håll likt ett jagande rovdjur vid ljudet av min ankomst. Jag visste att jag var några minuter sen, fast på mitt jobb är flextid något heligt så jag tyckte att det vore konstigt att få en tillrättavisning för det. Och så var det heller inte. Istället säger min kollega med en tillstymmelse av panik i rösten:

"Du, hur ser det ut på kaffe-fronten!?"

Är det strömavbrott - hello pappersarbete! Är telefonerna döda, ja då mailar vi. Men är kaffet slut (gud förbjude)... då är slutet nära.

18'500 tranor har anlänt till Hornborgasjön! Kan ni tänka er, det är nytt rekord! Det tidigare var tydligen bara 15'300. Pfft. På nyheterna sa de att fåglarna räknades när de flög in. Shit pomfritt vilken otacksam uppgift. Själv tycker jag det är jobbigt om man ska räkna antalet bokstäver i ett ord, men att räkna 18'500 flygande, skrikande fåglar känns onekligen snäppet tuffare. Man måste väl nästan göra det själv också, så att man inte dubbelräknar liksom.

"11'433, 11'434, 11'435"

"Men räknar du på min kant nu?"

"Nej. 11'436"

"Jo det gör du ju visst, jag ser var du tittar"

"Nej, jag räknar nerifrån till höger. 11'4... FAN! Nu tappade jag bort mig! Tack så jävla mycket"

Det måste ju vara ett möjligt problem. Och om man nu räknar själv. 18'500 flygande fåglar som ska räknas genom kikare, det kan inte vara någon barnlek. Och vad händer om någon inte tror på det då, hur kontrollerar man fakta?

Nej, den där världen är allt lite underlig. Som ornitologernas fågellista, där man prickar av alla fåglar man sett, och eventuellt blir känd som världens bästa ornitolog. Hur vet man att det är sant? I don't get it...