Jag ser mig själv som en ganska lugn och sansad människa som inte brusar upp i onödan. Men medlet för att få min hud att gå mot grönt och mina kläder att spricka ligger och pyr där ute och bara väntar på att jag ska komma förbi.

Det är förstås människor jag talar om. Dels har vi ju rea-dårarna som jag beklagade mig över för inte alls länge sedan, men sedan har vi också de som står hand i hand med dessa på idiolympics prispall. Jag har tyvärr inget klitchigt namn för dessa, men jag bollar med ord som tunnelseende, zombie, dumjävel, egoism, självmordsbenägenhet...

Kort och gott pratar jag om folk som slänger sig ut mot röd gubbe "bara för att andra gjorde det". Klart man kan gå mot röd gubbe om det inte kommer någon bil, men var och en får ju för f*n se till att det verkligen är fritt fram. Det är ju som att kasta en boll åt en hund - de bara flyger iväg med tungan fladdrande och ögonen låsta på en punkt därborta.

Förstå hur lätt det hade varit att begå ett ofrivilligt kollektivt självmord i Stockholm. Bara att ställa sig i en klunga människor och vänta på att en bil närmar sig övergångsstället. Ta ett skutt ut så ska du se att en hel drös blint följer ditt exempel.

OBS. Detta går inte under kategorin tips!

Jag har hållit mig ifrån den i största möjliga mån verkligen. Årets mellandagsrea alltså, som det tydligen fortfarande heter i slutet av januari året efter. Folk förvandlas liksom till något helt annat är just folk. Gamar är det tråkigaste, men också mest målande uttryck jag kan komma på. Fast ändå inte. Gamar väntar ju tills deras byte har dött. Rea-dårarna väntar banne mig inte på att någon ska självdö, de tar saken i egna händer och totalt suger livet ur alla omkring sig. Gärna med god hjälp av en barn(strids)vagn som de pressar framåt mot sitt mål. Visserligen innehåller den också en unge, men vårdslösheten sparas det ändå inte på. Plagg far och flyger, för de har nämligen inget värde längre nu när prislappen är röd. På golvet, på killen bredvid, över taklampan - klädhängare får en helt ny innebörd.

Det är nästan så att jag skäms när jag går fram till den utbrända kassörskan och lägger fram mitt fynd. Skäll på mig, mörda mig med blicken, säg något spydigt. Jag förstår precis! Jag hatar dem också, jäkla rea-dårar!

Jag börjar inse att min strävan att hålla var sak på sin plats kan ha gått för långt när jag blir irriterad över att Sarah väljer English breakfast tea till kvällsfikat.

Det är lite halvtaskig stämning här nu. Anledningen till det är att samtliga telefoner på företaget visar ett meddelande i displayen som säger SIM inaktivt.

Och vad kan det bero på månne? Jo enligt tjejen på Tele2 företagskundtjänst (som lät mig vänta i 40 minuter) så var det på grund av en obetald faktura.

-Vilken faktura då frågar jag.

 -Jo den för december säger hon. Den har returnerats hit.

-Ja men om den är hos er så är det väl ganska uppenbart att vi inte har fått den?

-Ja men vi har skickat en påminnelse också.

-Ok. När är den skickad då?

-Den tjugofemte.

-Jaha men det var ju i söndags. Då går det ingen post. Vilket betyder att den skickades igår, och tidigast kan komma fram idag. Ändå har ni bestämt er för att stänga av våra telefoner idag. F.y.i så har vi inte fått någon post än (kl. 09:30).

-Ongoing skitsnack, skitsnack och åter skitsnack.

-Irritationer till det omåttliga från vår sida.

-Klick i luren från deras sida.


Jag är fortfarande så förbannad att jag har svårt att formulera mig. "#%€&"()"=!)!"!/)"€&""€%&"&! är nog bäst beskrivande.

Jag har funnit lösningen. Svaret till allt vad kostfrågor heter. För dig som är dålig på att laga mat, inte orkar, hinner eller vill, men ändå inte känner för att äta snabbmakaroner och Mamma Scans varje dag finns...

... Kycklingfalukorv och kycklingköttbullar! Och ja, jag vet att detta inte allt är något supernytt påfund, men jag hade själv inte testat det förrän alldeles nyss, och det var banne mig en riktig hit. Jag vet inte vad Anna Skipper skulle säga, men det känns som att lite nyttigare än annat av samma enkelhet borde det ju vara. Kyckling och allt.

Livet är fullt av stora saker för dem som vet att umgås förtroget med små saker.

Ifall du har romsås med dig till lunchlådan, se till att försluta den med en plastpåse eller liknande för att vara säker på att inget rinner ut i din nya väska. Hur gott det än må smaka så luktar det faktiskt inte så gott efter ett tag. Att tänka på alltså...

Klockan närmade sig 14:30 när jag slog upp ögonen idag. Jag reagerade med ett oj, men värre än så var det faktiskt inte - jag hade ju ändå inget planerat, och vädret var inget jag kände att jag behövde ta till vara på. Jag steg upp, satte mig en stund i soffan och gjorde som jag alltid gör när jag vaknar såpass sent. Jag funderade över om jag skulle äta frukost, brunch eller lunch. Och i och med min förkärlek till bacon och scrambled eggs så var det precis vad jag valde att tillaga.

Klockan tickade på och jag ringde min bror för att höra om han skulle på matchen ikväll. "Ikväll" upprepade han, jag ska dit nu. Ja just jävlar, matchen börjar ju 16 idag. Jag klickade mig omedelbart fram på Ticnet och bokade en biljett, inte i önskad sektion men det fick duga. Dock stod det när jag var klar med bokningen att biljetten skulle vara uthämtad senast 15.45, vilket redan hade passerat.

Jag rusade till tunnelbanan och åkte ut till Hovet för att lösa problemet på ett eller annat sätt. Jag hade inte kommit långt in på området innan första biljetthajen mötte upp. Han hade en sittplatsbiljett. Blöt och sorgsen som en disktrasa låg den i hans frusna hand. Jag kände att det var det snabbaste och enklaste alternativet så ett byte blev det.

Jag kom in lagom till andra perioden. Det var en riktigt bra plats jag hade fått, tyvärr utan någon av mina vänner. Och tyvärr ganska så mitt i Brynäspubliken. Mina tankar for osökt till filmen Hundtricket, när Simon ska köpa biljetter till Hammarby-AIK och hamnar i fel klack. Men jag överlevde, trots mitt oönskade sällskap av en norrländsk konferensgrupp ur billagningsbranschen.


Och så vann vi ju också.

När jag åkte från jobbet härom dagen noterade jag än en gång att rulltrappan i tunnelbanan var anstängd. "Men vad fan" var min givna förstatanke, fast sedan tänkte jag om. Det hade ju varit helt suveränt om alla rulltrappor en vacker dag bara var avstängda/bortplockade. Vi görs ju en enorm björntjänst med denna förlatande uppfinning. Folkhälsan hade förmodligen varit betydligt bättre om man bara tvingades gå de där 50 trappstegen om dagen istället för att bara stå där och fraktas som ett annat nötkreatur. Dessutom skulle det ju spara något fantastiskt på energiförbrukningen.

Sedan funderade jag också på hur mycket pengar som ligger och dräller runt om i vårt land, helt bortom folks medvetenhet. Och ifall man varit inom en tio meters radie av en mördare någon gång...

Ni vet de där tankarna man brukar få när sjuk eller har ont någonstans. Typ om man tycker sig ha för gula tänder så önskar man bara att man kunde plocka ur dem och dra på med högtryckstvätten, och sedan sätta in dom igen, skinande rena. Eller om man har huvudvärk så kan man nästan se framför sig hur man nyper tag i ett svart moln i huvudet (som i Harry Potter) och bara plockar ur det där onda.

Så känner jag nu. Min näsa är lika full som en jänkares julkalkon och min absolut högsta dröm för tillfället är att bara få blåsa ur den, så att en flodvåg utan dess like forsade ut med alla mina snorformade bekymmer.

Jag har sett den där blå bussen susa förbi flera gånger, och för varje gång blir jag mer och mer sugen på att utnyttja denna fantastiska möjlighet som är IKEA-bussen. Jag har sett framför mig en ändlöst rymlig buss, inredd som av tomtenissar, med gratis kaffe i smidiga automater. Min upplevelse blev inte riktigt lika tillfredsställande som den i min fantasi.

Efter väntan i snöregnet slirade en försenad buss in till hållplatsen, och förargade människor stormade grymtande av med sina blå fibersäckar. En man sade högt att "det blir lättare om ni flyttar på er så vi kommer av först!" vilket han har helt rätt i! Men jag insåg att vi hade att göra med rutinerade IKEA-bussresenärer. Här visades ingen pardon när det kom till att få sittplats, så ville man vila benen var det bara till att gå tillbaka till rent primattänk.

Sittplats blev det, och med tanke på att vår färd till Ingvars palats blev en timmes påfrestande krypkörning i rusningstrafiken så får jag väl vara tacksam. Väl framme hände det något i kroppen. Senast jag var på IKEA var väl i princip när jag skjutsades fram i kundvagnen, och nu skulle jag helt plötsligt inreda min Egen lägenhet! Jag plockade på mig några papperslinjaler, ett par smidiga pennor och våningsinformationen. Sedan tog IKEA-djävulen över. Allt man såg var helt plötsligt nödvändigt.

"Jo men en sån här kan ju vara bra att ha."

"Vad är det?"

"Öhh. Det är ju... en sån man... du vet... Ja men vafan, den kostar nio spänn, vi tar den!"

Och så fortgick det under våra stressade två timmar i sverigeborgen innan vi slutligen kunde släpa våra prylar till kassan. Där hamnade vi (så klart) bakom en kille som ville betala lite kontant, och lite med kort. Tyvärr räckte pengarna ändå inte, och han var tvungen att plocka bort några varor. Detta kunde dock inte kassörskan hantera så hon fick kalla på hjälp.

(Jag tycker att det är lite underligt att åka till IKEA och storhandla om man är osäker på om pengarna ska räcka. På ICA kan man ju plocka bort en mjölk liksom, men att gå och ställa tillbaka Billy känns lite mer omständligt. Men det kanske bara är jag...)

Nagelhögen under oss blev allt större i och med att sista bussen avgick om 10 minuter, men när proppen väl släppte skyndade vi oss som om slutet var nära, och vi hann! Men trots all svett, alla svordomar och gliringar, tjat och stress så är jag ändå stolt svensk tack vare denna inget mindre än genialiska affärsidé. IKEA for the win!

Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter.

Har ni för övrigt tänkt på att Sebastian är kokt?

Det är nästan så att man får herpes i öronen. Dessa fördömda reklamer om mobiltjänster som rullar så fort man sätter igång [jag säger aldrig sätter på längre då det har blivit för väl förknippat med något helt annat] TVn. Och vad är det för människor som talar in dem? Det finns en tjej och en kille. Killen är förmodligen samma som gör de nervnedbrytande Jysk-reklamerna. En kille, hög på lukten från sin egen unkna svett där han sitter instängd i ett litet skjul och tuggar griffelkrita för att åstadkomma en så vedervärdig röst som möjlig.

Och tjejen. Hur mycket panik måste dom inte ha haft när de beslutade sig för att ta in henne?

"Fan, plocka nån jävel från gatan så får hon läsa från lappen under pistolhot. Nu är det bråttom!"

Och hur dumma och desperata tror de att folk är? Skicka sms för 15 kr för att få reda på ifall man bör börja med diet, eller för att ta reda på om ens pojkvän är otrogen. Det måste ju finnas någon gräns för dumhet?! Det är ju så man blir våt i ögonen. Ja nu har jag förmodligen svarat på min egen fråga. Jättedumma/desperata måste folk vara! Annars hade väl terrorn dött ut förr eller senare.

Djurgårsfans, samlas! Med fjorton matcher kvar krävs samlad kraftansträngning för att slippa kvalserie, eller till och med knipa en slutspelsplats. Därför har generösa Djurgården hockey gått ut med ett kampanjpris som ger dig biljetter i klacken till resterande sju hemmamatcher för, håll i hatten, 500 kr! (Kampanjpris finns även på alla andra platsalternativ). Men då de flesta läsare av denna blogg inte bor i Stockholm mig veterligen så är väl denna uppmaning totalt meningslös. Men ändå.

(Förra) Årets julklapp var ju upplevelser. Draksegling, bungy, ridturer, konserter. Vinterkräksjukan. I vår familj var det väldigt populärt att ge bort biljetter till Cirkus Cirkör. Jag tror att sammanlagt tio biljetter var i omlopp bland alla nära och kära, men det blev som tur var inga dubbletter för någon. Själv bokade jag in mig och Sarah på tisdagens föreställning, och det var med facit i hand mycket välspenderade pengar. Jag älskade blandningen av humor, akrobatik, allvar och überskön musik från skåningarna i Irya's Playground. Min tanke var att jag skulle tipsa om denna föreställning, men dessvärre verkar resterande shower vara helt uppbokade. För er som känner att ni verkligen verkligen vill försöka följa mitt goda råd kan det finnas biljetter kvar till 18/1.

Vi avslutade kvällen med en sen middag på ett "kinaställe" där jag för fjärde dagen på en vecka fick öva mina färdigheter i kinapinnekonsten. Jag anser mig nu ha motsvarande brunt bälte i detta ädla utövande, och jag stryker därmed mitt förkastande av pinnarna som ett förlegat och korkat verktyg.

Tyvärr kan jag inte rekommendera Djingis Khan Mongolian BBQ då jag inte lyckades finna någon ro till ljudet av mongolisk shlager, förstärkt av restaurangens egen sångerska som till min förargelse ofta befann sig ganska nära oss.

Ser man på, jag fick en Utmärkelse av min systers barndomsvän.

När man fått det skall man tydligen

• Kopiera bilden och lägga ut den på sin blogg
• Länka till personen man fick den av
• Skicka vidare en Utmärkelse till 7 andra personer/bloggar, och därefter göra dem uppmärksamma på det med en nätt kommentar.

Så här ser ni bilden

Och här har ni länken till Åsa som varit så vänlig att ge mig detta pris (Ja det är ett pris).

Och nu till det ni alla väntat på de senaste 12 sekunderna - mina personliga blogghjältar!

• Jonas
• Manzuri
• Kotteby
• Neij
• Joel
• Tina
• Tojjan

Ser man på, även Dagens Media tyckte att jag och min nytillkomna kollega borde få ta plats på deras web.
(En bit ner i högra spalten)

Nu kommer ett sånt där ursäktande inlägg som jag egentligen drar mig för att skriva. Lite som när folk säger vilken fin tröja du har och man svarar nej men den här gamla trasan...

However, jag tänkte ursäkta min inaktivitet här på bloggen, och det gör jag med att säga att jag har så mycket att stå i i min nya lägenhet. Men jag återkommer om vad som händer här (så ni som tycker det låter lika intressant som en dikt av Lars Ohly kan lägga benen på ryggen direkt).

Nej jag tänkte mer bara slänga fram lite öppet karriärsskryt. Det är absolut ingenting att komma med, men ändå.

Vi semestrade i Italien, jag och min familj. Alla respektive hade också följt med. En morgon vaknade jag och fick reda på att landet var på väg in i krig, och alla som befann sig där var tvungna att stanna. Och inte nog med det, de var tvungna att rustas för att försvara stöveln i medelhavet.

Jag och Sarah bestämde oss för att försöka ta oss till en till synes odrabbad ö, så vi fick tag på en bil och begav oss en natt bort från vår enkla boning. Vi körde långt och länge. Sarah körde och jag satt bredvid, men efter några timmar märkte jag hur hennes ögonlock blev tunga. Vi började dras ut mot vägkanten och jag kände en stigande panik. Utan någon tid att förlora greppade jag ratten och försökte upprätthålla vår kurs, men det var för sent. Vi plöjde ner flertalet koner och byggredskap som var utplacerade längs vägen, och till råga på allt såg jag nu även att vi var förföljda av en polisbil.

Detta uppenbara fall av olovlig körning kunde de inte ignorera, och stannade oss utmed vägen. Jag sa till Sarah att skylla på plötslig synnedsättning, kanske någon insekt som för en sekund förblindat henne. Jag bet ihop när de båda, relativt unga polismännen närmade sig vår bil med händerna i sitt välutrustade bälte och stram blick.

"God kväll" sade den ena. "Hur står det till?"

"Jo det är jättebra" fick Sarah ur sig med förvånansvärt övertygande röst.

"Jag skulle vilja se ett körkort från dej" klämde han rutinmässigt ur sig.

"Ja absolut, det ska du få."

Poliserna granskade den rosa plastbiten, och verkade enas om att allt var i sin ordning. De bad oss öppna motorhuven, vilket vi inte alls hade något emot. Där började de undersöka mekaniken med imponerande precision och upprättade efter vilka fel de hittade en lista på vad vi borde åtgärda. Några påföljder av vår idiotiska slalom på vägen var det inte tal om.

Vi tackade så mycket för polisernas förståelse och fortsatte därefter vår resa mot hamnen. Dessvärre hade vi efter detta uppehåll på känn att vår tänkta färja skulle hinna lämna innan vi kom fram, och mycket riktigt - vi kom fram precis i tid för se den kasta loss och sakta glida ut mot horisonten.

Det fanns inte mycket vi kunde göra. Det skulle inte avgå fler färjor vad vi kände till, så vi ansåg att det viktigaste nu var att återförenas med vår familj. Vi träffade några gamla vänner vid hamnen som gärna följde med tillbaks, så de sadlade på och gjorde oss sällskap ner till vårt temporära hem.

Där hade läget förvärrats, och det som tidigare varit ett acceptabelt hotell ingick numer i ett nedgånget ghetto där alla bar likadana kläder och tvingades följa strikta rutiner. Min far gav mig en näve mynt som han sparat, och sade åt mig att använda dem till att skaffa mat. Sedan kramade han om mig och gick därifrån.


Sedan ringde Sarahs förbannade klocka som på metallisk, fisförnäm engelska rasslar fram:

"Wake up! It's seven A.M and time for breakfast."

Ge alla ditt öra, men endast några få din röst.

Nu jäklar ska ni veta har Joel plockat vuxenpoäng! Från och med i fredags kan jag nämligen räkna mig till gruppen med civilståndet sambo. Inte för att jag kommer göra det, jag är ju inte ute efter vuxenvuxenpoäng liksom.

Ja i fredags kväll kom hon, min Sarah, och fyllde upp vår lilla lägenhet med oräkneliga tvångsstängda väskor. Skorna är nu uppackade, så högen av väskor som blockerar toalettdörren har reducerats kraftigt.

Hon hade sin första dag på jobbet igår, så jag tog tillfället i akt att guida runt hennes f.d stockholmsoskuld till bror och göteborgsfödda far i huvudstaden under tiden. Jag gick efter riktlinjen first things first och tog dem till plattan (Sergels torg alltså). Därifrån lunkade vi hamngatan, in och ut ur gallerian, norrlandsgatan, biblioteksgatan... City helt enkelt. Och sedan gamla stan. Vi passerade slottet precis i tid för att se de stackars soldaterna gå sin postskiftarrunda, som för er oinsatta går av stapeln varje jämn timme, dygnet runt, år ut och år in. Sedan blev det en slinga genom de charmigt oregelbundna och smala gränderna, och då kom jag på vem jag var. Jag var Chandler från Friends när han visat runt sin och Monicas surrogatmamma i NY och själv kommer hem helt förtrollad av vad han sett.

"You've seen it before, but never Really seen it, you know?"

Ja man är nog lite hemmablind eller vad man ska kalla det, för visst är väl Stockholm något alldeles extra? Jag har i alla fall, nu och för alltid, Stockholm i mitt hjärta.

Igår hade vi en ganska improduktiv dag på jobbet. Vi hälsades nämligen välkomna av ett ihållande strömavbrott som i princip satte oss ur arbete fram till lunch. Det vi kunde göra var att sortera papper och städa med vår batteridrivna dammsugare.

När man blir utan ström några timmar inser man ganska fort att vi inte skulle komma så långt utan den. Det första som stod klart för oss var att vi inte kunde använda våra datorer såvida de inte gick på batteri, och som ni alla säkert förstår är datorerna en ganska vital del av arbetet på en reklambyrå. Det gick också upp för oss ganska fort att vi inte kunde få något ljus mer än från de av stearin, så folk tänkte att vi lika gärna kunde fika lite extra i det mysiga mörkret istället. Dessvärre visade det sig att även kaffebryggaren var beroende av ström. Jaja, då får vi väl nöja oss med te tänkte någon, innan denne kom på att inte heller mikron fungerade så bra för tillfället.

Vi ringde elbolaget för att få reda på hur det låg till, när elen beräknades vara tillbaka och vilka områden som var drabbade. Vi fick svaren vet inte och många. Så vad gör man på en reklambyrå utan el? Inte så klurigt faktiskt. Det var bara att gå och köpa kaffet en bit ner på gatan.

Så länge du är övertygad om att det du gör har en mening, kan du ta dig igenom både rädsla och utmattning och ta nästa steg.

Läste nyss om "Vett och netikett på Facebook" och tänkte här lyfta fram de verkligt viktiga punkterna som du bör tänka på för att inte sänka dig själv i vårt parallella universum.

Man ska tydligen...

• skriva grattis på alla sina "vänners" väggar när de fyller år.
• använda sitt sunda förnuft när man publicerar bilder på sina vänner i pinsamma situationer.
• skriva sin status på svenska om det inte är ett låtcitat av Morrissey och du är väldigt indie.

Jag skulle även vilja lägga till två ytterst viktiga "att tänka på" till den listan:

• Ta event invites på allvar och låt inte din status förbli maybe attendig eller ingenting alls när du vet mycket väl att du inte kommer dyka upp.
• Gör dig besväret att ta bort "is" i statusfältet när du uppdaterar.

On the other hand skall man då inte...

• annonsera sitt missfall, förhållandeuppbrott, sin släktings plötsliga bortfall eller en könssjukdom i statusraden.
• bjuda in folk till applications, upprop eller idiotiska grupper. Hur viktiga de än må vara för dig personligen.
• använda chatten med andra än dem du känner ganska väl.
• berätta för alla som ska på en fest att du ska åka till Ulan Bator, Säffle eller London och därför inte kan komma.

Mina personliga tillägg i denna "gör INTE-del" är:

• "Väggen" är INTE privat. Det är en fullt offentlig vägg, och används därför med fördel inte för att annonsera sina lönepåökningar, fylleligg, eller andra missöden som bäst hålls just privat. Till detta finns mail.
• Var lite mer sparsamma med användandet av smileyn och låt inte en helt vanlig mening göras om till total språkvåldtäkt på exempelvis följande sätt: "Nej jag kan inte :P måste jobba vettu:P men jag kan ju ringa dej sen;) hörs:D"

Såg precis senaste ICA-reklamen. Stigs ansikte gav samma utslag som streckkoden för soltorkade tomater. Vilken strålande Yo mama-diss!

S s s s satan vad kallt det är nu! Jag var ute och gick knappa kvarten igår, och jag trodde mitt ansikte hade lämnat mig när jag kom fram. Fast så farligt är det ju faktisk inte, och som svensk borde man ju känna till att kylan tenderar att smyga sig in såhär års och därmed pälsa på sig lite bättre. Fast ändå blir vi lika förvånade varje år, åtminstone här i Stockholm. Jag tror inte det går en vinter utan att man en vacker morgon hör på nyheterna att "snökaoset är ett faktum i stockholmstrafiken". Dumma nollåttor som inte fattat att det är hög tid att dra på vinterdäcken när lucia tittar förbi.

Inte heller kan jag säga att vi klär oss särskilt bra. Man behöver exempelvis inte leta länge för att hitta ett par klassiska Converse ute på stan i januari. Eller någon som går med sommarens chinos. Och jag kastar inte sten i glashus här, för jag erkänner att jag inte heller drar på mig underställ och stoppar in t-shirten, men det är ju så jobbigt! Kanske inte om man hade tänkt vara ute hela dagen, men det händer ju inte allt för ofta heller. För det mesta jobbar man ju inomhus, eller så ska man shoppa, i vilket fall man också hamnar i en lokal med en temperatur på 30 grader = fruktansvärd kontrast! Det är inte som i södra Europa där man blir utstirrad ifall man inte har jacka på sig när det bara är 20 grader varmt. Eller när sydlänningarna kommer hit och fortfarande går helmunderade i juli.

Är vi i någon form av förnekelse? Vill vi inte erkänna att vi tycker det är kallt? Är det inte tillräckligt kallt för kängor ifall man bara förfryser en tå? I lumpen fick vi exempelvis aldrig använda pälsmössan för att befälen tyckte den var för ful.

Fan va skönt det skulle vara om det bara var totalt självklart att gå i overall och ha björnskinn på fötterna så fort det blev minusgrader.

Hicka is a bitch. Man uppfattas som full, det är osexigt och extremt störigt.

Därför tänkte jag nu presentera ett fullkomligt vattentätt trick. Jag trodde dock att detta var vedertagen häxkonst i vårt land, men annat fick jag höra härom dagen när jag själv drabbades av detta konstiga fenomen vi kallar hicka. När jag då körde min obestridligt supereffektiva hickbotarmetod (som även var känd hos engelsmannen jag snackade med) var det flera som stod som frågetecken över vad fan jag gjorde.

För att göra det så tydligt som möjligt har jag här gjort en mycket pedagogisk skiss. Varsågoda!


Man dricker alltså uppochner. Med fördel vatten.

Jag åkte ner till mitt lilla förråd och dumpade lite grejer idag. Eftersom jag hade en stor låda med mig tänkte jag att det nog var enklast att ta hissen, trots att den är så förbövelens långsam att man hinner lösa svåraste sodukot på vägen. Tillslut kom jag iaf ner och jag lastade av grejerna, och i och med min egen blixtsnabbhet var hissen kvar när jag var färdig. Jag såg det praktiska i det hela och ställde mig i hissen för att åka upp igen, och det var nu det kluriga tog vid. Jag kunde välja Kv, Bv, 1,2 osv., men i och med att jag aldrig åker den rekordslöa hissen så var jag inte riktigt säker på vilken våning som var min. Jag chansade på nr.2 och dörrarna stängdes. Vid nästa våning fick jag besök av ännu en resenär och jag fick då utstå decenniets längsta hisstystnad.

Jag klarade mig utan att börja skratta åt det klyschiga i situationen och slängde mig ut som från ett överexploaterat badrum på vad jag förmodade var min våning, men så fel jag hade. Och det märkte jag först när jag skulle föra in nyckeln i låset. Då hörde jag steg i trappan som närmade sig nerifrån, och för att inte misstas för någon olovlig gäst gjorde jag valet att ta mig upp ännu en våning och gömma mig. Tyvärr stannade inte stegen utan de fortsatte att förfölja mig, och istället för att bara gå ner förbi personen så gjorde jag det hela ännu värre. Jag körde det gamla se-upptagen-ut-med-mobilen-tricket, men när kvinnan ställde sig en meter från mig och började låsa upp sin dörr insåg jag att det skulle vara lite konstigt ifall jag stod kvar och pillade, så jag fortsatte min rörelse uppåt. Nu blev kruxet istället att jag kommit till våning fyra, vilket var den våning min hissvän precis anlänt till. Tack och lov för att kvinnan inte också skulle upp dit, i vilket fall jag hade tvingats upp med båda dessa människor till sista våningen. Och pinsamheten i den situationen vill jag inte ens tänka på. Nej, hon stannade på trean, och själv stannade jag i trappan mellan våning 3 och 4 och kände mig som den totala idiot jag var, och väntade på att höra två dörrar gå i lås innan jag kunde gå ner igen. Jag ska aldrig mer åka den hissen!

Ledsen folk, jag har inte mycket att komma med idag heller. Kanske beror det på att jag inte har så mycket för mig om dagarna nu när jag är ledig? Kanske är det för att... Nej, det är för att jag inte har så mycket för mig, inget annat. Men på nyårsafton gjorde jag iaf något. Jag var på pajfest på Fridhemsplan. En pajfest är helt enkelt en fest som inleds med att samtliga närvarande äter massa paj. Man skulle kunna säga middag och sedan fest, men mitt sätt är roligare och helt klart mer originellt.

Jag snackade en del med en riktigt trevlig kille från Manchester. Vi jämförde våra hemländer, och gjorde vårt bästa för att övertyga den andra om att det nog finns lite fler nackdelar med just vårt eget land - jag tror han vann.

Väder

• Sverige: kallt 6 mån/år
• England: blött 12 mån/år

Befolkning

• Sverige: "best looking people in the world"
• England: "fat, unpleasant and ugly"

Jag har aldrig varit i England så jag har ingen aning om ifall detta stämmer eller inte, men det är hans ord, inte mina.

Dessutom sa han att många svenskar pratar bättre engelska än vissa av exempelvis hans engelska vänner. Ett säkert sätt att smickra en svensk är helt klart att berömma denne för sin engelska.

Festen avbröts sedan abrupt av en festdeltagare som vaknade upp från sin koma på soffan och spydde ner densamma, för att sedan ge mattan under samma brutala behandling. Han var inte den mest populära i byggnaden efter det. Men ett gott nytt år ska det väl bli ändå hoppas jag.