Vince Vaughn är ute med en ny film. Four Christmases heter den. Vet ni vilken jag menar? Den där han är tillsammans med Reese Witherspoon, och de ska fira jul med hans aningen vridna familj.

Jahaaa, Borta bra men hemma värst menar du?

Ja precis, Borta bra men hemma värst - en superb översättning från Four christmases. Eller en annan rolig komedi med Mathew Perry och Bruce Willis. The whole nine yards. Ja, eller som den heter på svenska, Oss torpeder emellan. En till ska ja ge er. Vad sägs om en annan film med ordet yard, nämligen The longest yard. Och vad heter den i vårt avlånga land? Jo, något så häftigt som Benknäckargänget, krossa dem.

Vi kanske ska börja översätta låttitlar också. Alla har väl hört Metallicas gamla superdänga Dockmästaren? Eller Bob Dylans politiska tiominutare Orkanen. Eller så kan man ju göra som med filmerna och översätta till något som inte har någon som helst koppling till originaltiteln. Den sistnämnda låten kanske kunde heta Se upp, nu kommer han. Eller nåt.

Är du som lurar, det är ruskiga! Jag har en vän som gjorde att en koppla ihop av år sedan och den inte verkade mycket angenäm. Jag hoppas dig är stilla kompetent att ha något gyckel, och det den läker upp mer snart än förväntat, men jag vet att det kan vara en stund. Takeomsorg!

Idag är det hjärtklappningsdagen. Fettisdagen. Semla-och-kaffefest. Det är alltså en vetebulle stoppad med grädde som vi hyllar på angiven kalenderdag. Jaa... Ha det så gott.

Fettisdagen (den feta tisdagen) är tisdagen efter fastlagssöndagen och den sista dagen före den kristna fastan; dagen mellan blåmåndagen, tidigare ibland även kallad bullmåndagen, och askonsdagen. Att det är sista dagen innan påskfastan har givit upphov till traditionen att denna dag, och ursprungligen bara denna dag, äta semlor, även kallade fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Eftersom dessa bullar gjordes av vetemjöl (vitt mjöl) kallas denna dag också ”vita tisdagen”.

Om du väntar tills du är säker på att det är rätt, kommer du förmodligen inte göra mycket av något.

I Kalla Fakta tog de upp råttorna i Sverige som ett samhällsproblem. För mig är det största samhällsproblemet i Sverige dålig musik. Melodifestivalen är årets största event, och band som Scotts och Larz Kristerz är omåttligt populära. Vart är vårt land påväg!?

Och vad är grejen med Scotts egentligen? Ett gäng killar med livet framför sig och uppenbarligen viss teknisk fallenhet för musikens konst. Och så väljer de att spela dansbandsmusik? Hujeda mig.

Anknyter till föregående inlägg.

Jo, åtminstone vi i den lite yngre generationen är ju duktiga på att få nästan vad som helst till att handla om sex, men jag kan ju tycka att Maud Olofssons uttalande från i somras var lite väl ogenomtänkt. Eller ja, hon hade förmodligen ingen aning om tolkningsmöjligheten i det hon sade.

"Vi måste gå från att vara matade fågelungar och bli ivriga bävrar."

Eller om man översätter det till engelska blir det ännu bättre. Ponera: Maud är på utrikesbesök och ska presentera hur centern tänker arbeta med miljöpolitiken som detta handlade om.

"Yada yada yada, we are going to be eager beavers!"

Vi spelade sällskapsspel i onsdags. Med andra ord hette det, och går ut på att man ska förklara ordet man får på ett litet kort för sin medspelare så att denne kan gissa det. Givetvis får man inte säga ordet, delar av det eller använda sig av ett annat språk och säga det.

Jag fick ordet "nyp" och beslutade mig då för att förklara det på följande sätt:

"Du får dig inte ett ligg, utan ett ..."

Det sägs att vår värld blir alltmer sexfixerad.

Just det, jag glömde ju att berätta hur vi blir behandlade på vårt jobb. Jag skrev ju att vi proppas fulla med onyttiga saker såsom tårtor och kakor. Men inte nog med det! Förra fredagen uppmuntrades vi till alkoholkonsumtion och att äta ännu mer socker. Allt förklätt i en fin påse. Som om det skulle lura oss liksom... Pff!

Min mage är som kakmonstret, i dubbel bemärkelse. Den hinner äta upp (bryta ner/förbränna) allt som är på nedgång innan jag känner av födans närvaro i magsäcken, och den får Många kakor. Jag har aldrig, och då menar jag aldrig, lagt på mig några extra kilon, inte heller hekton av att äta "för mycket". För mig fungerar det tvärt om. Det är först när jag spenderat minst tre intensiva månader på gymmet som mätaren på vågen visar någon skillnad, och då är det på grund av min totala avsaknad av kroppsfett att förbränna, en uppgång jag får bevittna.

Sen är det visserligen också så att jag äter relativt bra mat, på regelbundna tider och lagom stora portioner, så jag har alltid känt att när jag velat unna mig en smarrig fettbomb så kan jag göra det, MEN!

Nu börjar det gå för långt, och trots att jag vid tjugo års ålder med en längd på över 180 cm bara väger 70 mjölkpaket så känner jag att Skipper skulle slita sitt hår om hon fick se hur jag beter mig. Jag kan se framför mig hur mina inre organ slår sig för pannan och bara försöker nå ut till mig, Börja träna, lägg ner snasket.

Nu till situationsförklaringen. Jag köper så gott som aldrig godis, chips, läsk eller andra onyttigheter. När jag är hemma lagar jag nyttig och välarbetad mat i princip genomgående. Så problemet är...

... jobbet. Det är jobbets fel! Vi har det alldeles för bra här. Varje gång någon fyller år, vilket på ett företag med 15 personer blir i snitt 1,25 gånger i månaden, så serveras tårta. Övriga dagar får vi klara oss på de oräkneliga kilona småkakor som fyller våra skåp. Kaffet ska vi inte tala om, men jag kan säga att det är ett under att mitt kiss inte är svart. Det finns en nio-kilos fruktkorg också, men bananerna blir på något sätt inte lika intressanta när man vet att det finns så mycket mer kaloririka mellanmålsalternativ.

Så här är mitt löfte till er. Nästa onsdag är det löning, och då ska min krage banne mig ryckas av. Jag ska besöka Löplabbet för att införskaffa nya löpardojor, Fitness24seven för att fixa gymkort och sedan så fort mitt SL-kort löpt ut så är det cykeln till jobbet som gäller. Så det så!

Hej, hallå. tjenixen och... Tja.

Jo såhär, idag har jag skrivit ett jättelångt inlägg, men inte här inte. Jag har nämligen gästbloggat så min text är utplacerad på Tojjans webbrum. Vill ni läsa den och annat intressant från Tojjan själv och andra av hennes bloggvänner klickar du här. Vill du inte läsa det så behöver du givetvis inte, men jag tar mig då friheten att kalla dig för kockobello.

Ingen fara, jag lever fortfarande. Tillbaka efter en hjärtlig helg, fylld med socker, fet mat och ångestframkallad träning.

Men vad tusan ska vi med alla dessa dedicerade dagar till? Egentligen? Det känns väl ändå som att vi kommer ihåg att älska och vara snälla mot varandra utan ytterligare en konsumtionsdag förklädd i mjuka hjärtan?

Vad ska ni göra på Alla hjärtans dag frågar folk. Ja, vi tänkte väl försöka vara lite hyggliga mot varandra tillskillnad från övriga 364 dagar. Eller ja, 363 om man räknar med Julafton. Är det inte mer romantiskt att på eget initiativ uppvakta de personer man håller av istället för att låta kalendern bestämma? Jag ska dock (för att inte skita framför egen dörr) tillägga att vi hade en trevlig kväll i fredags, då Sarah hade Kick Off med jobbet på den heliga dagen. Trevligt, helt klart, men på något sätt känner man sig lite dum när man gör det bara för att kalendern säger så. Man borde ta efter världens 2-åringar, knyta näven högt i luften och drägla fram ett bestämt "Kan själv!"

För mig blev det hockey på O'Learys med bror min. O'Learys som förövrigt är ett mycket underskattat ställe. Det är mig veterligen den enda krog du faktiskt sparar pengar på att besöka. Och för er som ser ut såhär ? nu så menar jag alltså att du slipper betala för de speciella kanalerna som visar sport.

Men nu, åter till arbetet.

På tidens vingar flyger sorgen bort.

För ett tag sedan klagade en kollega till mig om att det ringde massa människor till henne som sökte en Bo Karlsson. Flera samtal om dagen fick hon, och alla var från riktnummer en bra bit från Stockholm.

Ett uppdrag som skräddarsytt för klagomästaren Joel! Jag ringde Tele2 kundtjänst och frågade om detta, men de sa att de inte kunde se något fel. Ytterligare en dag förflöt och min kollega kom gråtfärdig till jobbet morgonen därpå.

"Det ringer utav helvete till den där jävla Bo Karlsson alltså! Imorse skulle de komma med hans handfat och inatt blev jag väckt av någon förtvivlad Margareta. Hur går det med det där Joel?"

Detta var prio 1 insåg jag nu. Efter att ha luskat fram vilket nummer alla felringare försökte nå kunde jag kontakta Bo Karlssons operatörs kundtjänst. Det visade sig att numret låg i Västerås och att det nyligen hade varit en brand i teleledningarna där. Av någon mycket underlig anledning hade då stackars Bosses nummer vidarekopplats till min kollegas och därför skickades nu samtliga samtal riktade till Bo vidare till henne. När vi hade tagit bort denna olyckliga vidarekoppling pratade min kollega med Bosse och sade att han snart skulle få sina samtal igen. Det var en förtvivlad och skamsen man som motvilligt kom med frågan:

"Tog nu några meddelanden?" Nej du Bosse, mänsklig telefonsvarare är inte riktigt min kopp av te.


Jäkla konstigt det där ändå. Att man kan vidarekoppla sina samtal till valfritt nummer alltså, utan någon som helst bekräftelse från innehavaren av numret. Skulle ju kunna utnyttjas som ett roligt practical joke iofs...

Igår kväll ringde det på min hemtelefon. Sedan jag skaffade den för någon månad sedan är de enda samtal jag fått på den från olika typer av försäljare, och en och annan förvirrad åldrig som slagit fel nummer. Med det facit svarade jag därför lite halvhjärtat, på gränsen till besvärat för att med högsta effektivitet skrämma bort eventuella rookie-försäljare.

Det var dock ingen försäljare som ringde. Inte heller var det en gammal förvirrad tant som sökte Rosie, utan det var en annan människa som svarade mig i ungefär samma tonläge som jag själv hade presenterat mig med. Han som ringde var far till förstahandshyresgästen till min lägenhet, tillika fullmaktsinnehavare. Han sade att han hade fått brev från hyresvärden med klagomål om störning från min lägenhet för någon helg sedan. Det stod även att upprepade störningar av detta slag berättigar dem till att säga upp kontraktet. Således var det ingen glad far jag fick tala med.

Situationen var alltså vår inflyttningsfest för två veckor sedan då vi aldrig hade högre musik än att man kunde prata med varandra. Och hur det nu än var har jag lite svårt att förstå hur man kan agera så som granne. Tänket går: "Jag ska sova, skit samma om han blir vräkt." Dessutom har jag aldrig spelat musik kvällstid förut, och denna gång var det lördagskväll, och klockan var inte mer än att Svt fortfarande hade sändningar.

Självklart kan jag förstå att det är jobbigt om man nu inte kan sova på grund av musik, men då finns alternativet att BE. Man kanske kan testa, istället för att kalla in vaktbolag och störningsjouren, att ringa, alternativt knacka på hos grannen och kommunicera med denne. Men här visas minsann ingen pardon märker jag, så nu är det jag, Joel, som med arga lappar i hela fastigheten söker kontakt med ansvarig skvallerbytta.

En av fördelarna med att ha dubbelt så gamla kollegor är att man får höra massa roliga historier om barn.

En kvinnlig kollega berättade att hon hade gett sina två 7-åriga tvillingdöttrar HELA blommor-och-bin-historien. Efter den barnanpassade, men fullständiga berättelsen satt de båda med en min av stor förvåning, när den ena plötsligt sade:

"Men vadå. Menar du att pappa tog av sej kalsongerna?"

En annan berättade att hon kommit ut från duschen en dag, och hennes lilla son på fyra år satt utanför och väntade. Han reagerade direkt på något mycket underligt:

"Vet du mamma? Din rumpa, den hoppar när du går."

Å tack min son.

En pappa berättade att han stått och lagat mat, samtidigt som hans små döttrar satt i badkaret bredvid köket. Med dörren öppen kunde han höra hur det gick för dem där inne. Plötsligt hör han något han inte väntat sig av sin lilla dotter:

"Kolla, jag har en snopp i halsen!" Tydligen bara något som poppat upp i deras fantasisprudlande små huvuden, så oron om olämpliga samtalsämnen på dagis kunde släckas.


Slutsats: nakenhet är lika roligt livet ut.

Kärlekens tragedi heter inte döden, den heter inte skilsmässa - den heter likgiltighet.

Turen har vänt. Allt jag gör blir numera fel. Mina fakturor visar fel summa och lönen betalas ut för sent. Inte från mitt nuvarande jobb ska dock klargöras! Men när jag är på jobbet, ja då blir det fel igen. Jag får bara hälften av det jag beställer, rumpkassa telefoner som inte fungerar, linjerade block istället för blanka, plastmuggar istället för tändstickor. Listan kan göras lång. Detta har lett till att jag numera är Master of Complaints, och skulle perfekt in i vår underbara reklamfilm. Dock behåller jag alltid lugnet när jag klagar eftersom det ofta är ett vänligt bemötande som ger resultat, Men! Vad jag inte kan tåla är att få en Cola light med is, när man beställer en vanlig Cola utan is. Outrageous I tell you!

En svensk tiger. För er som inte visste det syftar denna kända rubrik i första hand inte på det respektingivande djuret, utan på verbet att tiga. Och det är väl precis det vi ofta gör, vi svenskar. Vi tiger om vi inte absolut måste säga något. På föreläsningar exempelvis. Det är ju inte allt för vanligt förekommande med spontana reaktioner från publiken. Eller att någon av rent socialt intresse söker ett samtal med dig på fiket, eller på bussen. Och det är här min egentliga poäng tar vid. Själv skulle jag förmodligen inte ta initiativet till ett samtal med en helt slumpmässig person även fast jag heller inte skulle ha något emot ett sådant samtal, tvärt om faktiskt. Jag tycker det är ganska festligt att prata med s.k. randoms. Vad jag däremot kan ha svårt med är när folk pratar i mobil på kollektivtrafiken. Jag vet inte varför egentligen. Kan det vara för att man bara hör halva samtalet och inte finner någon glädje i att tjuvlyssna? Hur som helst är det väldigt irriterande många gånger, speciellt när folk pratar om högst privata saker. Som att bryta ett förhållande. Det är enligt mig högst privat, och vore väldigt konstigt att göra över telefon, på bussen. Fast efter idag vet jag att det åtminstone finns en tjej i Stockholm som inte delar den åsikten. Därtill kan vi nog också hitta en väldigt snopen kille...

Fy skäms Joel, jag höll på att glömma.

Den är ju här nu, fullversionen av världens nördigaste rocklåt - "How can you know so much?"

Lyssna och rösta på den här. Och som ni kan läsa i artikeln kommer även ett begränsat antal vinylsinglar släppas, av vilka ett ex. kan bli Ditt. Och den här gången behöver du inte ens be särskilt snällt.

I helgen ställde vi till med fest för att hälsa oss själva varmt välkomna till lägenheten. En inflyttningsfest alltså. Jag känner inget större sug efter att förklara precis hur fulla folk blev eller dylika historier, utan istället tänkte jag komma med ett tips. Sån e jag!

Jag började använda Spotify för ett tag sedan, och jag insåg direkt att framtiden för fri musiktillgång är säkrad. Jag använder mig av gratisversionen vilken inkluderar X antal reklamsnuttar mellan låtarna. Det kan ju vara en riktig party killer när Kevin Borg sticker in och säger att "Spotify är en grym ställe vars man kan lyssna på musik", men jag fann ett sätt att vända det till något positivt, faktiskt! Såhär. Så fort den lilla reklamsnutten gör sig till känna så ska man fortast möjligt göra ett diskret tecken, i vårt fall hålla ett finger på näsan, för att bestraffa den person som är sist uppe med exempelvis en botten upp. Great success!

Är det någon som känner att de vill ha tillgång till Spotify så kanske jag kan ordna det. Om ni ber snällt på knä och allt det där.

Att chaufförer av kollektivtrafikens fordon ofta är griniga har väl ungefär samma överraskningsvärde som att säga att Johann Mühlegg var dopad, men historien jag hörde idag på jobbet kändes ändå som något utöver det vanliga.

En kollega hade fått lite bråttom till jobbet på morgonen och fick istället för att gå ta bussen för att hinna. Hon hade inget busskort utan skickade efter en sms-biljett, men när hon klev på hade den inte hunnit komma fram. Hon bad om ursäkt att det inte var klart, men det var tydligen inte bra nog. Chaffisen blev übergrinig och sade att man skall minsann skicka efter sina sms-biljetter en kvart innan man stiger på bussen och att det fanns tydliga instruktioner för detta. Hennes följdfråga blev då ifall han tyckte att man skulle låta alla bussar som kom förbi innan den kvarten hade gått passera, och ja, det skulle man tydligen. Han sade också till henne att faktiskt gå ut ur bussen igen för att vänta på sin biljett, vilket hon i förödmjukelsen gjorde för att slippa mer gnäll. Det som händer då är att han börjar stänga dörren och tänker köra ifrån henne. Hon vände då snabbt på klacken och klev på igen, och visade kvickt upp sin nyinkomna biljett innan hon tog en plats i bussen. Men chauffören är fortfarande inte nöjd. Han målar då ut henne som ett typexempel på allt dåligt inom kollektivtrafiken i bussens högtalare medan han aggressivt stampar på gasen.

Man kanske borde införa ett högskoleprogram för kollektivtrafikpsykologi där man fördjupar sig i frågan: "Vad händer med den mänskliga hjärnan på gemensamma färdmedel?"

Har ni tänkt på hur pigg man är när man vaknar upp efter att man försovit sig? Och har ni kanske också tänkt på att man ofta vaknar upp, trots försovning, precis i tid för att ändå med nöd och näppe hinna med vad det nu är man ska hinna med? Axlarnas vita ängel ser på något sätt till att vinna dragkampen och man ges ändå en liten, men tillräcklig chans att hinna.

Precis när man gnuggat loss morgonens första kletiga ögonfransar väller en känsla av att allt inte står rätt till över en. Det ligger något i luften (förutom nattliga fisar). Med hastigt förhöjd puls slänger man över handen på nattduksbordet och greppar tidangivaren.

Efter ett kort och koncist glåpord står man fullt påklädd med tandborsten i ena kinden medan den andra fylls med filmjölk innan fjädrarna i sängen hunnit sträcka ut sig.

Men det spelar liksom ingen roll hur tidigt jag vaknar. Har jag ont om tid på mig skyndar jag något förfärligt och lyckas på bekostnad av ett anständigt yttre komma iväg innan Gunde fått igen grinden. Har jag däremot gott om tid vägrar jag att gå till tunnelbanan för tidigt och sätter mig istället och kikar lite extra på nyhetsmorgon, vilket resulterar i att när jag väl känner att det är dags att ge mig av kommer jag på att dagens lunchlåda inte är klar, och stressen blir ändå ett faktum.

Tidsoptimist har mina föräldrar alltid kallat det, men jag skulle vilja göra en omformulering där. Tidseffektivist låter bättre. Precis, effektiv är vad jag är. Tidsoptimist. Pfft!

Du missar 100% av alla de skott du inte skjuter.