Idag åkte jag tåg. Igen. Och det är alltid lika spännande tycker jag. Man står där på perrongen, förväntansfull och en gnutta nervös över tanken var man kommer att hamna. Den sista faktorn kanske man inte bryr sig lika mycket om ifall man köpt sina biljetter direkt på SJ, och inte som i mitt fall via blocket. Men det är faktiskt där jag brukar hitta dem till sist då jag ofta är fruktansvärt sent ute med mina köp.

Det har hänt att jag blivit blåst av ockrare som köpt på gränsen till icke humanitära platser och sålt dem till desperata personer som mig själv för hutlösa priser. Jag har hamnat bredvid övande körsångare, snarkande gubbar, stinkande gummor. Ja lite av varje faktiskt, och idag var det dags igen.

Detta får ändå klassas som relativt lindrigt i förhållande till några av de tidigare nämnda upplevelserna. Denna gång var det nämligen bara fråga om ett frenetiskt gråtande barn. Det var så att säga out of control. Han grät och grät, tjöt och bölade, och jag som precis plockat fram min bok fick snällt lägga ner den igen och byta till mina tjocka hörlurar.

Det var då magin började verka. Innan jag hade fått igång min musik hade ungen slutat gråta/skrika/snora/hoppa. Han hade fått syn på något som verkade mer intressant. Han hade fått syn på mig.

Mellan sätena framför mig stod nu den lille knodden med hela ansiktet täckt av snor och glodde mig rakt i ögonen. Munnen höll han öppen och lät snoret rinna ner, om än ganska långsamt i och med sin fasta konsistens. Han började leka tittut med mig och jag fick snällt spela med - jag ville ju inte riskera ett återfall. Så där satt jag och kände mig som hela vagnens hjälte, och faktiskt lite kär i den snoriga ungen. Fast det var ändå på tiden att hans mamma gick en promenad med honom. Jag menar, så himla kul är det ändå inte.