Jag stötte på en gammal lumparpolare på stan idag. Jag är dock osäker på om vi kan räknas till lumparpolare då vi knappt skakat hand innan han hittade en väg ut ur värnplikten. Any how, vi hälsade glatt och drog igång ett milt kukmäteri. Ingen av oss kom ihåg den andres namn, ändå slutade vårt samtal med att han ville ha mitt nummer, vilket jag gärna spottade ur mig. Men jag skulle kunna sätta min allra käraste del på att vi aldrig kommer att höras ändå, inte för att jag har något emot honom, men för att det helt enkelt vore konstigt.

Ett annat konstigt möte hade jag förra veckan på tåget. En kille som gått i min gymnasieklass en termin, men som aldrig riktigt blev en vän satt där tillsammans med vilka jag visste var hans familj. Han såg mig halvvägs in i vagnen och hälsade med klassikern "Tjena. Läget?" Så vad fan ska man göra? Nu är det liksom redan för sent att bara knalla vidare. Jag måste ju fråga hur läget är med honom för att inte framstå som en röv. Så frågorna studsade hej vilt fram och tillbaka, trots att info om Natasha Peyres favoritglass hade varit mer intressant.

Han frågade vart jag varit, och jag frågade tillbaks.

"På kryssning." svarade han.
"Jaså, en ölkryssning?" frågade jag.
 "Nej, typ julbord."
"Jaha, med jobbet eller?"
"Nej med familjen" sade han och pekade menande på sitt sällskap.

Sedan avslutades det hela med "Nej, du får ha det bra" yadayadayada... och jag fortsatte bestämt in i tåget och försökte se ut att ha en anledning att inte sätta mig närmre.

Varför kunde vi inte bara ryckt på ögonbrynen lite, och givit situationen den uppmärksamhet vi båda visste att den förtjänade? Tänk så mycket tid vi lägger på att prata med folk vi inte vill prata med, om saker som vi enkelt uttryckt don't give a rats ass about.