Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men någonting har fört mig till datorn gång på gång idag, och jag tycks inte kunna släcka min törst. Det verkar helt enkelt som att det enda som återstår är att skriva något. Var detta inlägg kommer att sluta vet jag inte, men blir det för jäkla intetsägande så postar jag det helt enkelt inte, och då helt plötsligt har jag bara suttit och skrivit för ingen annan än my own sorry ass.

Vi testar denna tråd som hux flux trängde sig på i min spinnande skalle. Jag befinner mig nämligen för stunden i mitt pojkrum som jag gärna kallar det. Det får mig nämligen att känna mig lite äldre. Jag ser framför mig en framgångsrik ung man (jag) som återvänder till sin barnhemsvilla på landet (radhus i vallentuna) och dricker te min sina gråhåriga föräldrar (mina snart gråhåriga föräldrar). Jag strosar runt i mitt f.d rum, alltså pojkrummet, och drömmer mig tillbaks i tiden när jag får syn på alla gamla prylar som står orörda och dammiga på sina hyllor.

Nu ser det ju inte riktigt ut så, men mycket är ändå som jag lämnade det (för två veckor sedan när jag flyttade ut). Skrivbordet står kvar, garderoben står kvar. Spegeln och hyllorna sitter där de satt. Däremot är min säng av förklarliga skäl inte kvar, så jag ska snart lägga mig att sova i en tältsäng från IKEA, men jag klagar absolut inte; det slår att sova på en sten i fyra veckor.

Ja som sagt, jag vet, och visste inte för fem minuter sedan heller, vart jag skulle med det här. Jag kanske bara saknade er. För av någon anledning är julen den tid på året som jag brukar lyckas känna mig som mest ensam. Det måste vara mörkret.