När jag flyttade från Gotland till Vallentuna för 5 år sedan tyckte jag att det var ren lyx att det gick ett tåg mot Sthlm C varje halvtimme, som dessutom tog mig in på bara 30 minuter. Jag rörde mig dock mest här ute i förorten de första åren, men drog mig allteftersom mer och mer in mot storstaden och Stockholmsturbon som jag hade hört talas om. Där inne gick tågen (tunnelbanan) var femte minut, om inte ännu oftare, och jag tänkte att jag aldrig skulle behöva skynda mig till ett tåg igen. Men med fler möjligheter kommer också fler risker till misslyckande. Förr hade jag varit jättenöjd om ett tåg tog mig fram till min destination så lite som 30 minuter för tidigt, men nu ligger jag minsann och balanserar på gränsen, och det tycks jag inte vara ensam om i denna stad. I tunnelbanetrapporna far folk upp och ner och slänger sig in i knökfulla vagnar trots att informationstavlan visar att nästa kommer om 2 minuter. Människoströmmarna liknar mest gnuhjordar där varje felsteg skulle leda till en säker död. (Ja, precis som i Lejonkungen.)

Trots min medvetenhet om detta upptrappade hets blir jag ändå fruktansvärt irriterad på sk. långsamtgående människor, eftersom jag blivit en av gnuerna i hjorden. Det ska fanimig inte komma en jävla flodhäst och hejda min sekundplanerade framfart.

När jag var i Göteborg i somras tyckte jag mer att tempot kunde liknas vid girafflunkande. Spårvagnarna gick så långsamt att jag ibland ställde mig upp för att säkerställa att de inte drogs av ett gäng gamla nötkreatur. Varningssignalerna vid korsande övergångsställen är antagligen totalt onödiga då jag tvivlar på att man skulle skada sig om man väl blev påkörd.  Även detta frestade på mina nerver där jag satt och gungade ombord spårvagnen för att bidra med lite rörelseenergi.

Ändå sitter jag här och känner att det vore så skönt om man kunde varva ner lite, samtidigt som jag nästan är beredd att slå mig fram på gatorna när jag inte har fri passage i min Stockholmsturbo.