Under min promenad hem från tåget idag sneddade jag över en gata - utan att se mig för! Nu är ju inte detta någon stor gata, utan en sådan som förbinder bostadsområden med den halvstora vägen, som i sin tur tar dig till den Stora vägen. Innan jag tog klivet ut i farozonen tittade jag dock inte "vänster, höger och sedan vänster igen" utan förlitade mig helt på att den oupplysta gatan vittnade om att den också var bilfri för tillfället. Trots denna försäkran hann jag på ungefär fem sekunder spela upp hela mitt alternativa liv i rullstol. Jag föreställde mig precis vilken smärta jag skulle ådraga mig, hur jag först skulle känna smällen över låren, sedan i bakhuvudet för att sedan bli totalt överkörd. Jag skulle då tuppa av och vakna upp på akuten två dagar senare där de talade om för mig att jag aldrig mer skulle kunna gå. Härifrån poppade det upp två alternativa utgångar.

Den ena skulle bara skilja från mitt nuvarande liv med en rullstol och lite tillhörande hjälpmedel. Jag skulle vara en kallt konstaterande hårding alltså. I den andra versionen gjorde jag precis som på film om bad min flickvän att hitta en bättre man för att sedan låta min kroppsbehåring skänka mig totalt mörker i den vrå hos mina föräldrar där jag skulle spendera resterande år av mitt förverkade liv.

Mina föräldrar har allt varnat mig väl.