För ett tag sedan hade Vallentuna Hockey match mot Rimbo. Rimbo, det känner jag igen tänkte jag. Jo just det, jag har varit där! Jag åkte igenom Rimbo på min motorcykel under lumpentiden. Det var en vacker höstdag och solen sken. Färgerna var många och klara, men det var något som inte stämde. Från att jag hade passerat skylten som välkomnade mig till det lilla samhället kände jag att atmosfären på något vis var annorlunda. Människorna stirrade på mig under sin vallfärd in till byns mittpunkt. Indianer skuttade runt vid sidan av vägen i någon form av regndags, men till skillnad från T-centralens indianer var dessa mycket mer genuina. Inga förstärkare eller mekaniska rökmaskiner- här skedde allt som (jag antar att) det gjorde back in the days.

Det tog mig ungefär två och en halv minut att åka igenom guds bortglömda landfläck, och när jag hade lämnat så lovade jag mig själv att aldrig mer återvända. Det är mycket möjligt att samma fenomen som runt Bermuda förekommer där, och jag är inte sugen på att ta reda på fakta.