När jag öppnade dörren till min arbetsplats idag möttes jag av hysteri. Alla som var på plats befann sig i vårt mycket begränsade köksutrymme, och samtliga skåp stod öppna. En av mina kollegor slängde blicken åt mitt håll likt ett jagande rovdjur vid ljudet av min ankomst. Jag visste att jag var några minuter sen, fast på mitt jobb är flextid något heligt så jag tyckte att det vore konstigt att få en tillrättavisning för det. Och så var det heller inte. Istället säger min kollega med en tillstymmelse av panik i rösten:

"Du, hur ser det ut på kaffe-fronten!?"

Är det strömavbrott - hello pappersarbete! Är telefonerna döda, ja då mailar vi. Men är kaffet slut (gud förbjude)... då är slutet nära.