Har ni tänkt på hur pigg man är när man vaknar upp efter att man försovit sig? Och har ni kanske också tänkt på att man ofta vaknar upp, trots försovning, precis i tid för att ändå med nöd och näppe hinna med vad det nu är man ska hinna med? Axlarnas vita ängel ser på något sätt till att vinna dragkampen och man ges ändå en liten, men tillräcklig chans att hinna.

Precis när man gnuggat loss morgonens första kletiga ögonfransar väller en känsla av att allt inte står rätt till över en. Det ligger något i luften (förutom nattliga fisar). Med hastigt förhöjd puls slänger man över handen på nattduksbordet och greppar tidangivaren.

Efter ett kort och koncist glåpord står man fullt påklädd med tandborsten i ena kinden medan den andra fylls med filmjölk innan fjädrarna i sängen hunnit sträcka ut sig.

Men det spelar liksom ingen roll hur tidigt jag vaknar. Har jag ont om tid på mig skyndar jag något förfärligt och lyckas på bekostnad av ett anständigt yttre komma iväg innan Gunde fått igen grinden. Har jag däremot gott om tid vägrar jag att gå till tunnelbanan för tidigt och sätter mig istället och kikar lite extra på nyhetsmorgon, vilket resulterar i att när jag väl känner att det är dags att ge mig av kommer jag på att dagens lunchlåda inte är klar, och stressen blir ändå ett faktum.

Tidsoptimist har mina föräldrar alltid kallat det, men jag skulle vilja göra en omformulering där. Tidseffektivist låter bättre. Precis, effektiv är vad jag är. Tidsoptimist. Pfft!