Igår kväll ringde det på min hemtelefon. Sedan jag skaffade den för någon månad sedan är de enda samtal jag fått på den från olika typer av försäljare, och en och annan förvirrad åldrig som slagit fel nummer. Med det facit svarade jag därför lite halvhjärtat, på gränsen till besvärat för att med högsta effektivitet skrämma bort eventuella rookie-försäljare.

Det var dock ingen försäljare som ringde. Inte heller var det en gammal förvirrad tant som sökte Rosie, utan det var en annan människa som svarade mig i ungefär samma tonläge som jag själv hade presenterat mig med. Han som ringde var far till förstahandshyresgästen till min lägenhet, tillika fullmaktsinnehavare. Han sade att han hade fått brev från hyresvärden med klagomål om störning från min lägenhet för någon helg sedan. Det stod även att upprepade störningar av detta slag berättigar dem till att säga upp kontraktet. Således var det ingen glad far jag fick tala med.

Situationen var alltså vår inflyttningsfest för två veckor sedan då vi aldrig hade högre musik än att man kunde prata med varandra. Och hur det nu än var har jag lite svårt att förstå hur man kan agera så som granne. Tänket går: "Jag ska sova, skit samma om han blir vräkt." Dessutom har jag aldrig spelat musik kvällstid förut, och denna gång var det lördagskväll, och klockan var inte mer än att Svt fortfarande hade sändningar.

Självklart kan jag förstå att det är jobbigt om man nu inte kan sova på grund av musik, men då finns alternativet att BE. Man kanske kan testa, istället för att kalla in vaktbolag och störningsjouren, att ringa, alternativt knacka på hos grannen och kommunicera med denne. Men här visas minsann ingen pardon märker jag, så nu är det jag, Joel, som med arga lappar i hela fastigheten söker kontakt med ansvarig skvallerbytta.