Vi semestrade i Italien, jag och min familj. Alla respektive hade också följt med. En morgon vaknade jag och fick reda på att landet var på väg in i krig, och alla som befann sig där var tvungna att stanna. Och inte nog med det, de var tvungna att rustas för att försvara stöveln i medelhavet.

Jag och Sarah bestämde oss för att försöka ta oss till en till synes odrabbad ö, så vi fick tag på en bil och begav oss en natt bort från vår enkla boning. Vi körde långt och länge. Sarah körde och jag satt bredvid, men efter några timmar märkte jag hur hennes ögonlock blev tunga. Vi började dras ut mot vägkanten och jag kände en stigande panik. Utan någon tid att förlora greppade jag ratten och försökte upprätthålla vår kurs, men det var för sent. Vi plöjde ner flertalet koner och byggredskap som var utplacerade längs vägen, och till råga på allt såg jag nu även att vi var förföljda av en polisbil.

Detta uppenbara fall av olovlig körning kunde de inte ignorera, och stannade oss utmed vägen. Jag sa till Sarah att skylla på plötslig synnedsättning, kanske någon insekt som för en sekund förblindat henne. Jag bet ihop när de båda, relativt unga polismännen närmade sig vår bil med händerna i sitt välutrustade bälte och stram blick.

"God kväll" sade den ena. "Hur står det till?"

"Jo det är jättebra" fick Sarah ur sig med förvånansvärt övertygande röst.

"Jag skulle vilja se ett körkort från dej" klämde han rutinmässigt ur sig.

"Ja absolut, det ska du få."

Poliserna granskade den rosa plastbiten, och verkade enas om att allt var i sin ordning. De bad oss öppna motorhuven, vilket vi inte alls hade något emot. Där började de undersöka mekaniken med imponerande precision och upprättade efter vilka fel de hittade en lista på vad vi borde åtgärda. Några påföljder av vår idiotiska slalom på vägen var det inte tal om.

Vi tackade så mycket för polisernas förståelse och fortsatte därefter vår resa mot hamnen. Dessvärre hade vi efter detta uppehåll på känn att vår tänkta färja skulle hinna lämna innan vi kom fram, och mycket riktigt - vi kom fram precis i tid för se den kasta loss och sakta glida ut mot horisonten.

Det fanns inte mycket vi kunde göra. Det skulle inte avgå fler färjor vad vi kände till, så vi ansåg att det viktigaste nu var att återförenas med vår familj. Vi träffade några gamla vänner vid hamnen som gärna följde med tillbaks, så de sadlade på och gjorde oss sällskap ner till vårt temporära hem.

Där hade läget förvärrats, och det som tidigare varit ett acceptabelt hotell ingick numer i ett nedgånget ghetto där alla bar likadana kläder och tvingades följa strikta rutiner. Min far gav mig en näve mynt som han sparat, och sade åt mig att använda dem till att skaffa mat. Sedan kramade han om mig och gick därifrån.


Sedan ringde Sarahs förbannade klocka som på metallisk, fisförnäm engelska rasslar fram:

"Wake up! It's seven A.M and time for breakfast."