Något som alltid skänker glädje till mig och mina kollegor är när någon kommer och langar upp ett gäng bullar/kakor på köksbänken. Dessa läggs då lite tjusigt upp på ett fat, för att sedan successivt försvinna ner i våra sockertrånande magar. Det skulle se ut som i en naturfilm om man filmat. Ni vet när man får se en matbit som väldigt många är med och delar på. Det kommer anspråksläggare från lite varstans och tar sig en tugga, tills dess att skelettet är allt som återstår. Och det beskriver också ganska bra vad som händer på vårt kontor. Folk kommer och går, och man tar vad man vill ha och lämnar resten. Härom dagen såg jag t.o.m. ett skedmärke i tårtan som stod på bänken. Någon hade lite i förbifarten huggit av en munsbit av den istället för att besvära sig med att lägga den på ett fat. Och vad som alltid sker när något gott ligger framme, är att det lämnas en liten liten bit kvar. Kanske är det för att den helt enkelt är mindre god än det övriga som legat där. Kanske är det för att den hamnat på golvet och någon plockat upp den men inte velat äta den. Eller kanske är det för att man inte förmår vara den som tar sista biten. Man vill kort och gott inte vara den glupskaste av dem alla. Därför lämnar man istället en bit kvar, för att lätta på samvetet. Och den biten gott folk, den kallas för Svensken.


två tydliga Svenskar kvar på bullfatet


denna Svensk är kvarlevorna av vad som varit en Brownie


här är Svensken av en tidigare ståtlig prinsesstårta