1. Man kan dela saker med dem.
2. Man kan variera sin kost.
3. Det krävs inte år av träning innan man behärskar den ädla konsten att äta.

• Väldigt ung mamma = osmart och utan framtidsutsikter
• Mycket överviktig person = odisciplinerad och osmart
• Vit man med asiatisk fru = import

I veckan var byrån på konferens. Det var en lokal i Myntkabinettet, fylld med böcker och gamla slantar. Ytterst sofistikerat. Medverkande var också en konsult som jag kom att bli väldigt fascinerad av. Vad för klokt som än sades hade han något ännu klokare att tillägga. Man skulle kunna säga att han ägde för att nå ut till en bredare åhörarskara. Något som verkligen fick mig att spetsa öronen var när han kom in på människors behov av känslosvall. Han hade nämligen ställt frågan vad vi ville åstadkomma med vår reklam, och fick svaret att "Vi vill beröra". Följdfrågan blev då "Hur vill ni beröra? Vill ni få folk upprymda och glada, eller spelar det kanske ingen roll hur ni berör, bara folk blir berörda?"

Han lyfte sedan fram det faktum att ångest är den känsla som ständigt anspelas på i dagens medier. Tv-tablåerna är fullspäckade med filmer, dokumentärer och realityserier som alla får oss att känna ångest. Om ni inte tror mig så kör jag en kort namedropping. Saw I, II, III, IV och V, Fear Factor, Sanningens ögonblick, dokumentärer om likgiltiga mördare och pedofiler. Utöver det har vi en uppsjö datorspel som går ut på att skörda ofta oskyldiga offer, för att inte tala om de otaliga siter som visar bilder och klipp på de mest groteska saker. Allt här kanske inte täcks under ångestrubriken, men det är åtminstone inga lyckliga miner som framkallas.

Detta är ganska sjukt enligt mig, och personligen tar jag avstånd från exempelvis filmer som Saw då jag helt enkelt anser att det är omänskligt. Människoförnedrande. Vi väljer alltså att underhålla oss med att se på hur människor blir slaktade och utnyttjade på de mest vidriga sätten. Byt ut en av de stympade killarna mot din bror, och känn efter en gång till. Är detta en typ av reaktion som berikar våra liv på något sätt, eller går vi för varje splatterfilm vi ser ett steg närmre total likgiltighet?

Mycket att berätta equals långt inlägg.

Idag skulle jag tillbaka till reklambyrån för "ömsesidig avkänning". Mina direktiv var att flyta runt och försöka att inte störa för mycket, men ändå visa intresse av att ta lärdom (alltså störde jag förmodligen ändå). Detta gjorde jag med min allra bästa sida utåt för att få bra omdömen av besättningen.

Allt funkade super och jag gick mest runt och kände mig nöjd och tacksam över allt. En timme senare blev deja vu känslan ett faktum när jag (precis som i mina dagdrömmar) satt och pratade lön med VD:n. Jag citerar min arbetsgivare: "Ibland lönar det sig att knacka dörr". Jag vågade inte efter noga övervägande fälla kommentaren "unlike Jehovas" då jag var tämligen ovetande om hans egen tro.

Vid lunchtid släpptes jag och mötte upp med bror min för att dra en repa på stan och på kvällen rasta mina idelagda muskler. När vi sen stod i duschen på SATS fick jag ett starkt intryck av ett en man tittade lite väl mycket åt mitt håll. Jag bestämde mig för att tro att han var homosexuell, och försökte därefter komma fram till hur jag kände över min förmodade utsatthet. Vissa skulle säkert uppfatta det som smickrande att bli inspanad, oavsett vem spejaren är. Jag kände inte så. Nu har jag ju som sagt inga belägg för att han faktiskt spanade in mig, men om det vore så, skulle jag nog känna ett visst obehag. Min bestämda uppfattning är dock att jag inte är homofob.

Sist men inte minst har jag denna dag konstaterat att simpel humor (urhumor) KOMBINERAT med skadeglädje är det absolut roligaste som finns. Det satt nämligen ett gäng tonåringar i mitt synfält på tåget när jag var på väg hem, varav en av dem reste sig upp, gick fram till sin vän och ganska försiktigt knockade dennes huvud mot väggen. Det hördes en ganska ljudlig duns följt av rejäla skrattsalvor. Dessa salvor kom dock från fler än bara den kompisgruppen, bland annat två män i 30-årsåldern och mig själv. Fruktansvärt roligt var det. Men simpelt, och lite elakt.

Jag har haft lite otäcka drömmar på sistone. Inatt krigade jag för fullt mot djungelmänniskor, och det slutade med att en vän blev skjuten och dog. Men när jag tittade närmare på vännen så visade det sig att det i själva verket var jag. Konstigt. Finns någon drömtydare bland oss?

När jag vaknade slog jag på dumburken och kollade lite på Ellen, och blev otroligt avis. Hon hade besök från en kille från National Geographic eller nåt liknande, och han hade släpat med sig massa sköna djur som hon fick gulla med. En europeisk kattuggla bland annat, som Ellen hälsade välkommen med ett "Bonjour" (hon kanske också tror att huvudstaden i Europa är Paris?) Sen fick hon mata ett litet lejon med nappflaska, och tillsist kasta meloner i munnen på en gästande elefant. Now that is a fun job my friends!

Återkom ikväll för ett klass 1 tips.

Jag kollade på CSI NY igår, och denna gång var utredarna faktiskt riktigt på bettet! En man hade hittats ihjälhuggen på ett hotellrum, och huggmärkena var tydligen lite suspekta.

Utredarna gjorde då det enda rätta och började testhugga en bunt olika knivar i en död gris, och tillsist åstadkom de ett huggmärke som precis liknade dem på offret. Det var en ostronkniv han hade blivit mördad med.

Av en slump kunde man koppla offret till en man som jobbade på en... Just det, ostronbar. Ture Sventon & Co. åker då naturligtvis dit, och som tur är står mannen de söker precis innanför dörren och arbetar med en kniv.

"Hej Mr blabla, vi är från NYPD. Skulle du vilja vara så bussig och räcka över den där ostronkniven du håller i?"
"Ok."
"Hmm, jag ser här en intorkad blodrand längs med bladroten. Du är mördaren."
"Ja ok, jag erkänner."

Helt fantastiskt vad dom kan va?!