Igår kväll ringde det på min hemtelefon. Sedan jag skaffade den för någon månad sedan är de enda samtal jag fått på den från olika typer av försäljare, och en och annan förvirrad åldrig som slagit fel nummer. Med det facit svarade jag därför lite halvhjärtat, på gränsen till besvärat för att med högsta effektivitet skrämma bort eventuella rookie-försäljare.

Det var dock ingen försäljare som ringde. Inte heller var det en gammal förvirrad tant som sökte Rosie, utan det var en annan människa som svarade mig i ungefär samma tonläge som jag själv hade presenterat mig med. Han som ringde var far till förstahandshyresgästen till min lägenhet, tillika fullmaktsinnehavare. Han sade att han hade fått brev från hyresvärden med klagomål om störning från min lägenhet för någon helg sedan. Det stod även att upprepade störningar av detta slag berättigar dem till att säga upp kontraktet. Således var det ingen glad far jag fick tala med.

Situationen var alltså vår inflyttningsfest för två veckor sedan då vi aldrig hade högre musik än att man kunde prata med varandra. Och hur det nu än var har jag lite svårt att förstå hur man kan agera så som granne. Tänket går: "Jag ska sova, skit samma om han blir vräkt." Dessutom har jag aldrig spelat musik kvällstid förut, och denna gång var det lördagskväll, och klockan var inte mer än att Svt fortfarande hade sändningar.

Självklart kan jag förstå att det är jobbigt om man nu inte kan sova på grund av musik, men då finns alternativet att BE. Man kanske kan testa, istället för att kalla in vaktbolag och störningsjouren, att ringa, alternativt knacka på hos grannen och kommunicera med denne. Men här visas minsann ingen pardon märker jag, så nu är det jag, Joel, som med arga lappar i hela fastigheten söker kontakt med ansvarig skvallerbytta.

En av fördelarna med att ha dubbelt så gamla kollegor är att man får höra massa roliga historier om barn.

En kvinnlig kollega berättade att hon hade gett sina två 7-åriga tvillingdöttrar HELA blommor-och-bin-historien. Efter den barnanpassade, men fullständiga berättelsen satt de båda med en min av stor förvåning, när den ena plötsligt sade:

"Men vadå. Menar du att pappa tog av sej kalsongerna?"

En annan berättade att hon kommit ut från duschen en dag, och hennes lilla son på fyra år satt utanför och väntade. Han reagerade direkt på något mycket underligt:

"Vet du mamma? Din rumpa, den hoppar när du går."

Å tack min son.

En pappa berättade att han stått och lagat mat, samtidigt som hans små döttrar satt i badkaret bredvid köket. Med dörren öppen kunde han höra hur det gick för dem där inne. Plötsligt hör han något han inte väntat sig av sin lilla dotter:

"Kolla, jag har en snopp i halsen!" Tydligen bara något som poppat upp i deras fantasisprudlande små huvuden, så oron om olämpliga samtalsämnen på dagis kunde släckas.


Slutsats: nakenhet är lika roligt livet ut.

Det är lite halvtaskig stämning här nu. Anledningen till det är att samtliga telefoner på företaget visar ett meddelande i displayen som säger SIM inaktivt.

Och vad kan det bero på månne? Jo enligt tjejen på Tele2 företagskundtjänst (som lät mig vänta i 40 minuter) så var det på grund av en obetald faktura.

-Vilken faktura då frågar jag.

 -Jo den för december säger hon. Den har returnerats hit.

-Ja men om den är hos er så är det väl ganska uppenbart att vi inte har fått den?

-Ja men vi har skickat en påminnelse också.

-Ok. När är den skickad då?

-Den tjugofemte.

-Jaha men det var ju i söndags. Då går det ingen post. Vilket betyder att den skickades igår, och tidigast kan komma fram idag. Ändå har ni bestämt er för att stänga av våra telefoner idag. F.y.i så har vi inte fått någon post än (kl. 09:30).

-Ongoing skitsnack, skitsnack och åter skitsnack.

-Irritationer till det omåttliga från vår sida.

-Klick i luren från deras sida.


Jag är fortfarande så förbannad att jag har svårt att formulera mig. "#%€&"()"=!)!"!/)"€&""€%&"&! är nog bäst beskrivande.

Klockan närmade sig 14:30 när jag slog upp ögonen idag. Jag reagerade med ett oj, men värre än så var det faktiskt inte - jag hade ju ändå inget planerat, och vädret var inget jag kände att jag behövde ta till vara på. Jag steg upp, satte mig en stund i soffan och gjorde som jag alltid gör när jag vaknar såpass sent. Jag funderade över om jag skulle äta frukost, brunch eller lunch. Och i och med min förkärlek till bacon och scrambled eggs så var det precis vad jag valde att tillaga.

Klockan tickade på och jag ringde min bror för att höra om han skulle på matchen ikväll. "Ikväll" upprepade han, jag ska dit nu. Ja just jävlar, matchen börjar ju 16 idag. Jag klickade mig omedelbart fram på Ticnet och bokade en biljett, inte i önskad sektion men det fick duga. Dock stod det när jag var klar med bokningen att biljetten skulle vara uthämtad senast 15.45, vilket redan hade passerat.

Jag rusade till tunnelbanan och åkte ut till Hovet för att lösa problemet på ett eller annat sätt. Jag hade inte kommit långt in på området innan första biljetthajen mötte upp. Han hade en sittplatsbiljett. Blöt och sorgsen som en disktrasa låg den i hans frusna hand. Jag kände att det var det snabbaste och enklaste alternativet så ett byte blev det.

Jag kom in lagom till andra perioden. Det var en riktigt bra plats jag hade fått, tyvärr utan någon av mina vänner. Och tyvärr ganska så mitt i Brynäspubliken. Mina tankar for osökt till filmen Hundtricket, när Simon ska köpa biljetter till Hammarby-AIK och hamnar i fel klack. Men jag överlevde, trots mitt oönskade sällskap av en norrländsk konferensgrupp ur billagningsbranschen.


Och så vann vi ju också.

Ni vet de där tankarna man brukar få när sjuk eller har ont någonstans. Typ om man tycker sig ha för gula tänder så önskar man bara att man kunde plocka ur dem och dra på med högtryckstvätten, och sedan sätta in dom igen, skinande rena. Eller om man har huvudvärk så kan man nästan se framför sig hur man nyper tag i ett svart moln i huvudet (som i Harry Potter) och bara plockar ur det där onda.

Så känner jag nu. Min näsa är lika full som en jänkares julkalkon och min absolut högsta dröm för tillfället är att bara få blåsa ur den, så att en flodvåg utan dess like forsade ut med alla mina snorformade bekymmer.

Jag har sett den där blå bussen susa förbi flera gånger, och för varje gång blir jag mer och mer sugen på att utnyttja denna fantastiska möjlighet som är IKEA-bussen. Jag har sett framför mig en ändlöst rymlig buss, inredd som av tomtenissar, med gratis kaffe i smidiga automater. Min upplevelse blev inte riktigt lika tillfredsställande som den i min fantasi.

Efter väntan i snöregnet slirade en försenad buss in till hållplatsen, och förargade människor stormade grymtande av med sina blå fibersäckar. En man sade högt att "det blir lättare om ni flyttar på er så vi kommer av först!" vilket han har helt rätt i! Men jag insåg att vi hade att göra med rutinerade IKEA-bussresenärer. Här visades ingen pardon när det kom till att få sittplats, så ville man vila benen var det bara till att gå tillbaka till rent primattänk.

Sittplats blev det, och med tanke på att vår färd till Ingvars palats blev en timmes påfrestande krypkörning i rusningstrafiken så får jag väl vara tacksam. Väl framme hände det något i kroppen. Senast jag var på IKEA var väl i princip när jag skjutsades fram i kundvagnen, och nu skulle jag helt plötsligt inreda min Egen lägenhet! Jag plockade på mig några papperslinjaler, ett par smidiga pennor och våningsinformationen. Sedan tog IKEA-djävulen över. Allt man såg var helt plötsligt nödvändigt.

"Jo men en sån här kan ju vara bra att ha."

"Vad är det?"

"Öhh. Det är ju... en sån man... du vet... Ja men vafan, den kostar nio spänn, vi tar den!"

Och så fortgick det under våra stressade två timmar i sverigeborgen innan vi slutligen kunde släpa våra prylar till kassan. Där hamnade vi (så klart) bakom en kille som ville betala lite kontant, och lite med kort. Tyvärr räckte pengarna ändå inte, och han var tvungen att plocka bort några varor. Detta kunde dock inte kassörskan hantera så hon fick kalla på hjälp.

(Jag tycker att det är lite underligt att åka till IKEA och storhandla om man är osäker på om pengarna ska räcka. På ICA kan man ju plocka bort en mjölk liksom, men att gå och ställa tillbaka Billy känns lite mer omständligt. Men det kanske bara är jag...)

Nagelhögen under oss blev allt större i och med att sista bussen avgick om 10 minuter, men när proppen väl släppte skyndade vi oss som om slutet var nära, och vi hann! Men trots all svett, alla svordomar och gliringar, tjat och stress så är jag ändå stolt svensk tack vare denna inget mindre än genialiska affärsidé. IKEA for the win!

Nu kommer ett sånt där ursäktande inlägg som jag egentligen drar mig för att skriva. Lite som när folk säger vilken fin tröja du har och man svarar nej men den här gamla trasan...

However, jag tänkte ursäkta min inaktivitet här på bloggen, och det gör jag med att säga att jag har så mycket att stå i i min nya lägenhet. Men jag återkommer om vad som händer här (så ni som tycker det låter lika intressant som en dikt av Lars Ohly kan lägga benen på ryggen direkt).

Nej jag tänkte mer bara slänga fram lite öppet karriärsskryt. Det är absolut ingenting att komma med, men ändå.

Nu jäklar ska ni veta har Joel plockat vuxenpoäng! Från och med i fredags kan jag nämligen räkna mig till gruppen med civilståndet sambo. Inte för att jag kommer göra det, jag är ju inte ute efter vuxenvuxenpoäng liksom.

Ja i fredags kväll kom hon, min Sarah, och fyllde upp vår lilla lägenhet med oräkneliga tvångsstängda väskor. Skorna är nu uppackade, så högen av väskor som blockerar toalettdörren har reducerats kraftigt.

Hon hade sin första dag på jobbet igår, så jag tog tillfället i akt att guida runt hennes f.d stockholmsoskuld till bror och göteborgsfödda far i huvudstaden under tiden. Jag gick efter riktlinjen first things first och tog dem till plattan (Sergels torg alltså). Därifrån lunkade vi hamngatan, in och ut ur gallerian, norrlandsgatan, biblioteksgatan... City helt enkelt. Och sedan gamla stan. Vi passerade slottet precis i tid för att se de stackars soldaterna gå sin postskiftarrunda, som för er oinsatta går av stapeln varje jämn timme, dygnet runt, år ut och år in. Sedan blev det en slinga genom de charmigt oregelbundna och smala gränderna, och då kom jag på vem jag var. Jag var Chandler från Friends när han visat runt sin och Monicas surrogatmamma i NY och själv kommer hem helt förtrollad av vad han sett.

"You've seen it before, but never Really seen it, you know?"

Ja man är nog lite hemmablind eller vad man ska kalla det, för visst är väl Stockholm något alldeles extra? Jag har i alla fall, nu och för alltid, Stockholm i mitt hjärta.

Igår hade vi en ganska improduktiv dag på jobbet. Vi hälsades nämligen välkomna av ett ihållande strömavbrott som i princip satte oss ur arbete fram till lunch. Det vi kunde göra var att sortera papper och städa med vår batteridrivna dammsugare.

När man blir utan ström några timmar inser man ganska fort att vi inte skulle komma så långt utan den. Det första som stod klart för oss var att vi inte kunde använda våra datorer såvida de inte gick på batteri, och som ni alla säkert förstår är datorerna en ganska vital del av arbetet på en reklambyrå. Det gick också upp för oss ganska fort att vi inte kunde få något ljus mer än från de av stearin, så folk tänkte att vi lika gärna kunde fika lite extra i det mysiga mörkret istället. Dessvärre visade det sig att även kaffebryggaren var beroende av ström. Jaja, då får vi väl nöja oss med te tänkte någon, innan denne kom på att inte heller mikron fungerade så bra för tillfället.

Vi ringde elbolaget för att få reda på hur det låg till, när elen beräknades vara tillbaka och vilka områden som var drabbade. Vi fick svaren vet inte och många. Så vad gör man på en reklambyrå utan el? Inte så klurigt faktiskt. Det var bara att gå och köpa kaffet en bit ner på gatan.

Jag åkte ner till mitt lilla förråd och dumpade lite grejer idag. Eftersom jag hade en stor låda med mig tänkte jag att det nog var enklast att ta hissen, trots att den är så förbövelens långsam att man hinner lösa svåraste sodukot på vägen. Tillslut kom jag iaf ner och jag lastade av grejerna, och i och med min egen blixtsnabbhet var hissen kvar när jag var färdig. Jag såg det praktiska i det hela och ställde mig i hissen för att åka upp igen, och det var nu det kluriga tog vid. Jag kunde välja Kv, Bv, 1,2 osv., men i och med att jag aldrig åker den rekordslöa hissen så var jag inte riktigt säker på vilken våning som var min. Jag chansade på nr.2 och dörrarna stängdes. Vid nästa våning fick jag besök av ännu en resenär och jag fick då utstå decenniets längsta hisstystnad.

Jag klarade mig utan att börja skratta åt det klyschiga i situationen och slängde mig ut som från ett överexploaterat badrum på vad jag förmodade var min våning, men så fel jag hade. Och det märkte jag först när jag skulle föra in nyckeln i låset. Då hörde jag steg i trappan som närmade sig nerifrån, och för att inte misstas för någon olovlig gäst gjorde jag valet att ta mig upp ännu en våning och gömma mig. Tyvärr stannade inte stegen utan de fortsatte att förfölja mig, och istället för att bara gå ner förbi personen så gjorde jag det hela ännu värre. Jag körde det gamla se-upptagen-ut-med-mobilen-tricket, men när kvinnan ställde sig en meter från mig och började låsa upp sin dörr insåg jag att det skulle vara lite konstigt ifall jag stod kvar och pillade, så jag fortsatte min rörelse uppåt. Nu blev kruxet istället att jag kommit till våning fyra, vilket var den våning min hissvän precis anlänt till. Tack och lov för att kvinnan inte också skulle upp dit, i vilket fall jag hade tvingats upp med båda dessa människor till sista våningen. Och pinsamheten i den situationen vill jag inte ens tänka på. Nej, hon stannade på trean, och själv stannade jag i trappan mellan våning 3 och 4 och kände mig som den totala idiot jag var, och väntade på att höra två dörrar gå i lås innan jag kunde gå ner igen. Jag ska aldrig mer åka den hissen!

Ledsen folk, jag har inte mycket att komma med idag heller. Kanske beror det på att jag inte har så mycket för mig om dagarna nu när jag är ledig? Kanske är det för att... Nej, det är för att jag inte har så mycket för mig, inget annat. Men på nyårsafton gjorde jag iaf något. Jag var på pajfest på Fridhemsplan. En pajfest är helt enkelt en fest som inleds med att samtliga närvarande äter massa paj. Man skulle kunna säga middag och sedan fest, men mitt sätt är roligare och helt klart mer originellt.

Jag snackade en del med en riktigt trevlig kille från Manchester. Vi jämförde våra hemländer, och gjorde vårt bästa för att övertyga den andra om att det nog finns lite fler nackdelar med just vårt eget land - jag tror han vann.

Väder

• Sverige: kallt 6 mån/år
• England: blött 12 mån/år

Befolkning

• Sverige: "best looking people in the world"
• England: "fat, unpleasant and ugly"

Jag har aldrig varit i England så jag har ingen aning om ifall detta stämmer eller inte, men det är hans ord, inte mina.

Dessutom sa han att många svenskar pratar bättre engelska än vissa av exempelvis hans engelska vänner. Ett säkert sätt att smickra en svensk är helt klart att berömma denne för sin engelska.

Festen avbröts sedan abrupt av en festdeltagare som vaknade upp från sin koma på soffan och spydde ner densamma, för att sedan ge mattan under samma brutala behandling. Han var inte den mest populära i byggnaden efter det. Men ett gott nytt år ska det väl bli ändå hoppas jag.

I morse blev jag väckt av min flickvän. Hon satt på en strand i Thailand och svalkade sig med något alkoholfritt alternativ. Själv låg jag i sängen och försökte låta så munter som möjligt, det var trots allt "mitt i natten" som jag uttryckte det gång på gång. Hon insisterade dock på att klockan endast borde vara 7.30 i Sverige vilket jag vid närmare eftertanke kunde hålla med om. Men ändå.

Givetvis var det fantastiskt kul att höra från henne, men man blir lite stressad när man vet att kronorna tickar iväg i en faslig takt. Vi fattade oss kort, men jag fick åtminstone reda på att hon hade varit på apskola, och eftersom jag inte hann få förklarat för mig vad det innebär så låter jag fantasin prisa mig med roliga bilder tillsvidare.

I övrigt såg min julafton ut ungefär såhär:

Vid elvatiden tog jag mig ner för trappan till ett dukat frukostbord. God jul sade jag och slog mig ner med en kopp kaffe. Efter min sena frukost var det hög tid för att bidra till julefriden på något sätt, och till min förtjusning var den ädlaste av alla tjänster inte tillsatt än. Jag fick ansvaret för att ta hand om det som hela julbordet står och faller på. Jag skulle stryka julduken.

Sedan hade vi en ganska lång diskussion om i vilken ordning dagens alla höjdpunkter skulle infalla. Jag föreslog Kalle, klappen, maten, men så blev det inte. Det blev Kalle, maten, Karl-Bertil Jonssons julafton SEN klappen.

Nej usch, detta är alldeles för ointressant för att fortsätta på. Jag återkommer när jag faktiskt har något att säga. God jul. Igen.

Vissa av er känner säkert till den pågående striden mellan mig och min bil. Den vill tydligen förfalla och ruinera mig, medan jag inte vill det. En intressekonflikt alltså.

Här följer en kort brief om läget för er som inte hängt med:

• September. Bilen lämnades till verkstad och jag blir berövad på 5500 kr.
• Oktober. Bilen gick ej igenom besiktningen och kräver vissa åtgärder. 300 kr.
• November. Bilen lämnas till verkstad igen för att få anmärkningarna åtgärdade. När den skall låsas upp för förflyttning går låset sönder på grund av kylan. Då det är en kupé (två dörrar) och ena låset redan var trasigt går den för tillfället inte att låsa alls. Allt utom låset åtgärdas till en kostnad av 2000 kronor.
• Idag. Bilen går ej att starta.

Och där kommer vi in i realtid igen.

Jag hade tänkt svänga förbi bilprovningen för att få skrället igenom besiktningen så att jag sedan kan sälja den. Tyvärr kunde jag inte ta mig dit då den vägrar starta. Som en parentes kan nämnas att klädseln börjat mögla i brist på beröring. (Tur att inte jag fungerar likadant.) Hur som haver så får jag hjälp av min far att dra igång bilen. Den kopplas käckt till pappas Saab och rullas sedan ut på vägen. Jag slänger i tvåan efter att ha accelererat till några km/h. Inget händer. Jag försöker igen, men inte en tillstymmelse till liv finnes i min stackars krake. Som en spark i skrevet hör jag bogserlinan brista, och med oskyddade händer i minusgrader får jag improvisera en lösning för att få den tillbaks till sitt hem. När vi kommit fram och klivit ur våra bilar säger pappa:

"Jag kom på en grej. Har du någon bensin i bilen?"

Jag tittar på mätaren.

"Nej."

Jag kan inte gråta. Jag kan inte heller bita mig i tungan eller sparka omkull en soptunna. Den här striden har redan gått så pass långt att ingenting kan förvåna, eller få mig upprörd längre. Jag drar bara på flinet lite och åker i pappas bil till macken där jag fyller upp 5 liter bensin i en dunk. Fort fort hem igen för att uträtta underverk. Jag sätter slangen i munnen på min ynkliga plåtburk och hör honom dricka. Tankarna far osökt till en hund som varit ute och lekt en sommardag. Som den dricker! Jag hör den sista skvätten slukas och sätter mig i bilen igen. Jag vrider om nyckeln och hör...

wrom...       wrom...       blöööö

Batteriet är lika dött som skivbranschen.

Jag får se mig besegrad även i detta slag. Men kriget SKALL jag vinna!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men någonting har fört mig till datorn gång på gång idag, och jag tycks inte kunna släcka min törst. Det verkar helt enkelt som att det enda som återstår är att skriva något. Var detta inlägg kommer att sluta vet jag inte, men blir det för jäkla intetsägande så postar jag det helt enkelt inte, och då helt plötsligt har jag bara suttit och skrivit för ingen annan än my own sorry ass.

Vi testar denna tråd som hux flux trängde sig på i min spinnande skalle. Jag befinner mig nämligen för stunden i mitt pojkrum som jag gärna kallar det. Det får mig nämligen att känna mig lite äldre. Jag ser framför mig en framgångsrik ung man (jag) som återvänder till sin barnhemsvilla på landet (radhus i vallentuna) och dricker te min sina gråhåriga föräldrar (mina snart gråhåriga föräldrar). Jag strosar runt i mitt f.d rum, alltså pojkrummet, och drömmer mig tillbaks i tiden när jag får syn på alla gamla prylar som står orörda och dammiga på sina hyllor.

Nu ser det ju inte riktigt ut så, men mycket är ändå som jag lämnade det (för två veckor sedan när jag flyttade ut). Skrivbordet står kvar, garderoben står kvar. Spegeln och hyllorna sitter där de satt. Däremot är min säng av förklarliga skäl inte kvar, så jag ska snart lägga mig att sova i en tältsäng från IKEA, men jag klagar absolut inte; det slår att sova på en sten i fyra veckor.

Ja som sagt, jag vet, och visste inte för fem minuter sedan heller, vart jag skulle med det här. Jag kanske bara saknade er. För av någon anledning är julen den tid på året som jag brukar lyckas känna mig som mest ensam. Det måste vara mörkret.

Hög tid för julklappshandel tänkte jag igår. Nog bäst om jag stiger upp åtminstone senast 10 så att man hinner få någonting gjort. Jag steg inte upp tio.

Jag steg upp lite efter 12 sådär, och kände mig ganska hungrig. Jag funderade en stund över vad av frukost och lunch som lockade mest. Det fick bli pannkakor.

När jag hade fått alla dessa från tallriken till magsäcken var det dags att göra sig redo för publik åskådning. Med andra ord behövdes en dusch. Jag satte igång lite musik för att bättre komma i stämning, och först ut var en lugn goding från Joshua Radin. Så där stod jag i duschen och njöt. Skummet började tillta på min hjässa när låten mynnade ut i sina avslutande toner. "Undra vad det blir nu" tänkte jag, men med en viss del oro. Jag hade nämligen fått höja volymen ganska mycket för just den låten då versionen är ganska lågt inspelad, så en allt för tung låt var inte önskvärt. Jag hade nog glömt att ta i trä, för vilken jävla chock jag fick! Jag tror aldrig jag har hört så hög musik, det var helt fruktansvärt. Jag insåg fort att jag måste få av musiken för att inte åsamka några permanenta skador. Eller bli vräkt för den delen. Enda problemet var att jag stod i duschen. Naken, med en hatt av skum på huvudet. Och dessutom var persiennerna i vardagsrummet fullt uppdragna. Beslutet var ändå enkelt, och jag agerade snabbt, precis som jag blivit lärd i lumpen. Dock är jag osäker på om min kapten hade blivit stolt över mig ifall han såg mig krypandes naken över golvet, med huvudet inbäddat i ett djupt skumlager.

Idag gick många av oss på julledighet, och självklart skulle denna helgernas helg firas lite extra. Så jag fick i uppgift att med byråns slantar införskaffa lite rusdrycker. Okej då, lite vin, jag gillar bara ordet rusdrycker.

På eftermiddagen samlades vi kring soffbordet(!) med våra vinglas höjda och lyssnade till en stolt VD när han tackade för det gångna året och önskade oss ett gott nytt och allt det där. Efter detta fick vi en tjusig presentpåse, innehållande olika typer av delikatesser. Mina tre-i-topp är Pesto con Basilico Genovese, Olio extra vergine di Oliva samt Parmigiano Reggiano. Det är italienska.

Men denna påse innehöll även något annat. Nämligen ett fint litet benvitt kuvert, i vilket något alldeles magnifikt uppenbarade sig. I detta kuvert låg mitt livs första...(trumvirvel)


JULBONUS!

Alla var så glada. Glada på vin, glada för presenterna, glada över den nalkande ledigheten och givetvis glada över de skattade kontanterna.

Själv var jag inte bara glad. Jag kommer nämligen få vara utan Sarah resterande del av detta år. Hon ska tillsammans med sin familj spendera jul och nyår i, hör och häpna, Thailand. Och jag blir kvar här. Ensam. Gnagandes på min italienska parmesan med en enda tanke i huvudet.

Jag borde nog ha pasta till det här.

Idag fortsatte paketinslagningen. Det fanns ytterligare 31 st att avverka innan mitt jobb kunde ses som slutfört. Så jag drog igång direkt när jag anlände runt 9, gjorde avbrott för matintag vid 12, fortsatte att skära/vika/tejpa/knyta vid 13 och slog likt Rocky upp knytnävarna i luften vid 15.30 efter en väl genomförd slutspurt.

I mitt tycke är 5.5 timmar ganska lång tid att sitta på i princip samma ställe och slå in paket. (Dock fick jag den mest intensiva träning jag haft på säkert 3 månader.) I mitt huvud var jag en 12-årig kille från Bangladesh. Fast det var ändå inte så tokigt som det kanske låter, jag blev trots allt något av en mästare av paketinslagning. Som Yoda, fast istället för att flytta saker med sinnet och allt det där så kan jag nu slå in paket med högsta precision och symmetri, för att inte tala om hastighet.

Jag tycker att resultatet talar sitt tydliga språk.

Nu ska ni få höra. Jag har varit så himla kreativ idag!

På jobbet var det tomtestuga, och jag slog in paket.
Och inte ska jag för er ljuga, fy tusan vad jag slet.

Jojomän, så är det. Jag slog in paket till våra kunder, och fick själv ansvaret för att ha alla femtio klara till imorgon. Än så länge är 14 inslagna...

När jag kom hem rotade jag igenom Clas Ohlson-kassen som jag införskaffade på lunchen. Den var fylld med ett stycke durkslag, ett duschmunstycke, en hammare, en ljudsladd och kabelklamrar. Så nu kan jag:

• Duscha och faktiskt få vatten över hela kroppen
• Skilja vattnet från pastan efter tillagning
• Gå runt i lägenheten utan att snubbla över sladdar
• Lyssna på musik i mina nyinstallerade högtalare

Med andra ord har jag uträttat mycket med mina (torra/ömma) händer idag. Och mer ska det bli. Nämligen ungnsstekt kassler och ris. God kväll.

Idag var det field mission på schemat. Jag och en kollega åkte in till Fältöversten för att ta reda på vad folk kan om tjänstepension.

Klockan var mitt i lunchruset när vi körde igång - jag bakom kameran och copywriter Tomas framför. Vissa verkade tro att vi var ute efter att skada dem och tog mer eller mindre skydd mot oss när vi gjorde våra harmlösa närmanden. Andra tyckte dock att det verkade spännande, men när de hörde vad det gällde kom ursäkterna flygande.

Johannes Brost kom gående och jag låste siktet direkt. Jag uppmanade min mic-förande kollega att utmana honom, men tyvärr fegade han ur. Vilket vi naturligtvis grämde oss över båda två senare.

Även Magnus Uggla kom gående med en mjukglass tätt tryckt mot ansiktet, vilket var i princip det enda man såg mellan uggleboet i toppen och sneakersena i botten. (Han är kort alltså.)

Resultatet för den som vill veta visade på förvånansvärt många insatta. 50% ungefär verkade ha koll på vad tjänstepension är. Vet du? Utan Google alltså.

Idag åkte jag tåg. Igen. Och det är alltid lika spännande tycker jag. Man står där på perrongen, förväntansfull och en gnutta nervös över tanken var man kommer att hamna. Den sista faktorn kanske man inte bryr sig lika mycket om ifall man köpt sina biljetter direkt på SJ, och inte som i mitt fall via blocket. Men det är faktiskt där jag brukar hitta dem till sist då jag ofta är fruktansvärt sent ute med mina köp.

Det har hänt att jag blivit blåst av ockrare som köpt på gränsen till icke humanitära platser och sålt dem till desperata personer som mig själv för hutlösa priser. Jag har hamnat bredvid övande körsångare, snarkande gubbar, stinkande gummor. Ja lite av varje faktiskt, och idag var det dags igen.

Detta får ändå klassas som relativt lindrigt i förhållande till några av de tidigare nämnda upplevelserna. Denna gång var det nämligen bara fråga om ett frenetiskt gråtande barn. Det var så att säga out of control. Han grät och grät, tjöt och bölade, och jag som precis plockat fram min bok fick snällt lägga ner den igen och byta till mina tjocka hörlurar.

Det var då magin började verka. Innan jag hade fått igång min musik hade ungen slutat gråta/skrika/snora/hoppa. Han hade fått syn på något som verkade mer intressant. Han hade fått syn på mig.

Mellan sätena framför mig stod nu den lille knodden med hela ansiktet täckt av snor och glodde mig rakt i ögonen. Munnen höll han öppen och lät snoret rinna ner, om än ganska långsamt i och med sin fasta konsistens. Han började leka tittut med mig och jag fick snällt spela med - jag ville ju inte riskera ett återfall. Så där satt jag och kände mig som hela vagnens hjälte, och faktiskt lite kär i den snoriga ungen. Fast det var ändå på tiden att hans mamma gick en promenad med honom. Jag menar, så himla kul är det ändå inte.